Stress

Stress är något som är väldigt relativt. Något som jag tycker är lugnande kanske du tycker är panikartat och tvärt om. Själv har jag gått in i väggen många gånger, hamnat på sjukhus på grund av det. Detta är dock inte så ovanligt om man har Aspergers. Det är stressande att bara vakna upp på morgonen för alla intryck man möts av bara skär i sinnena. Därför är det på något sätt bara en verklighet jag har accepterat. Jag kör hårt ett tag, några månader tills jag totalt kraschar. Sen ligger jag (oftast på sjukhuset men ibland hemma) och slösar bort några dagar innan jag går tillbaka till att köra lika hårt igen.

På nått sätt vet jag att det är inte så här det borde fungera men jag har aldrig reflekterat över det förrän i tisdags. Jag var nämligen på habiliteringen och träffade en psykolog som beskrev de stressade beteende jag hade och radade upp allt i listor. När att ta ett härligt bad på kvällen har blivit en stressad situation jag tvångsartat klämmer in i min dag har han nog rätt i att det är ganska illa.

Jag måste lära mig att stanna upp, andas och delegera mera.

Läs mer

30 aspergers styrkor

Vi aspies är fantastiska på många sätt, här är en lista med mina favorit styrkor.

(Självklart gäller det ju inte alla med aspergers, vi är ju fortfarande individer.) 

1. Grymt bra minne. 
2. Ärliga.
3. Faller oftast inte för grupptryck eller normer. 
4. Kan se på saker helt objektivt.
5. Sinne för detaljer. 
6. Kan fokusera till 100%.
7. Bra analysförmåga.
8. Saknar fördomar.
9. Lättlärda. 
10. Plikttrogna och därmed bra arbetare.
11. Noggranna. 
12. Ljuger sällan. 
13. Rakt på sak. 
14. Lojala vänner/partners. 
15. Står för sina åsikter även när majoriteten inte håller med. 
16. Lägger in hela sin själ i sina specialintressen.
17. Lyssnar på hela samtalet utan att utlämna de "tråkiga" detaljerna. 
18. Har förstärkta sinnen; hörsel, syn, lukt, smak, känsel. 
19. Entusiastiska
20. Envisa.
21. Klarar av att arbeta ensamma, som t.ex. i arkiv.
22. Dömer aldrig utan att få höra alla sidor av saken. 
23. Har sällan dolda agendor. 
24. Utnyttjar inte andras svagheter.
25. Ofta hög intelligens.
26. Originella problemlösare. 
27. Klarar av monotona uppgifter utan att bli uttråkade. 
28. Vänligt sinnade. 
29. Är som levande lexikon när det kommer till vissa ämnen. 
30. Pålitliga.

(Till de som undrar: Sprid detta så mycket ni kan! Endast när alla vet hur fantastiska vi aspergare kan vara kommer vi framåt!) 

Läs mer

Boktips - Sex kärlek & aspergers syndrom

Många frågor i aspie världen handlar om hur man får en partner. Just därför vill  verkligen rekommendera den här boken: (Länk till Adlibris)

Det är den mest utförliga och logiskt skrivna bok om kärlek och sex jag någonsin har läst. Det finns i princip allt i den: Hur man får en partner, om man förlorar en partner, om olika former av sex, hur man underhåller ett förhållande och hur aspies VS NT's tänker om ämnet.  Den är faktiskt mer hjälpsam än man kan tro. 

Läs mer

Jag är en cupcake

Jag ser mycket snack om utseende i aspie grupperna på facebook så medans jag bakade cupcakes idag tog jag mig (kanske lite för mycket) tid att filosofera om vad jag tycker om personlig stil. 

Man brukar säga att man inte ska döma boken efter omslaget (aka att man inte ska döma något efter hur det ser ut). Det är egentligen något jag inte har förstått. Kanske är det för att jag inte gillar böcker så hemskt mycket.

Bakning förstår jag dock, och jag älskar att göra det, laga mat lika så. Jag går ofta in allt för mycket i det hela och har drömmar om bakelser som verkar omöjliga på pappret. Men med min enorma aspie envishet slutar jag inte förrän jag lyckas med det där omöjliga. (Mitt kladdkakerecpet ser jag fortfarande inte som fulländat även fast det redan är helt fantastisk).

Men för att sluta skryta om min bakning och gå tillbaka till poängen. Hur ful en cupcake eller annan bakelse är brukar man ge den en chans och upptäcka hur fantastisk den är. Det är på nått sätt hur jag känner mig i min egen stil. Det handlar inte om att inte bli dömd för sitt utseende, eller att se mumsig (sexig) ut för den delen. Det handlar om att se spännande och galen nog ut för att nån ska våga smaka (prata med en). Och egentligen, för att göra det behöver man bara vara sig själv. Vill man ha knallrosa hår och matcha det med en t-shirt med limegröna prickar på, varför inte. Vad är det värsta som kan hända? Att någon tycker man ser hemsk ut? Klä dig bekvämt, galet, överdrivet eller helt normalt. Vad gör det om 10 år liksom?

Cupcakesen på bilden blev förövrigt farligt goda. Choklad cupcakes fyllda med vaniljsås och täckta med kaffekräm och hackade mandlar... Nom nom!

Läs mer

"Det är knöggligt"

Är min mest använda fras och troligen den första jag lärde mig. Den enorma svårigheten att hitta kläder som passar, är snygga och speciellt är bekväma! Ibland tar det mig upp till 30 minuter att lägga mig skönt i sängen för att lakanet är skrynkligt, det är smulor vid tårna, t-shirten har snott sig och trosorna har en lapp jag har glömt att klippa bort. Något så enkelt som att på vintern ha lager på lager är nästan omöjligt då tröjorna lägger sig i veck om man inte håller i ärmarna ordentligt när man tar på sig jackan.

Just nu får jag tvätta som en idiot. Jag har gått ner i vikt och har bara tre tröjor som jag känner mig bekväm i vilket betyder att jag får tvätta varannan dag för att ha något rent på mig. Jag förstår verkligen inte hur andra gör det. Jag menar de flesta med aspergers har inte massor med pengar att spendera, fortfarande har de råd att hitta kläder att använda.

Jag kan spendera timmar i shopping-center och bara komma därifrån helt slut och förbannad....

Läs mer

När smärtan tog över bloggen

Nu har jag inte bloggat på ett bra tag, men jag har mina anledningar. Förra veckan hade jag hemska problem med mina RLS ben (Restless leg syndrome). Ett syndrom som gör att man på natten, när man är i vilande läge (för vissa även när de bara sitter stilla på dagen) får myrkrypningar i ben och ibland, som jag även i händer. Dessa myrkrypningar tycker jag själv är ganska lugnande men efter att jag slutade röka 26/12-14 har det inte bara krypit, det har brunnit. Mina ben har känts som om de är fyllda med brinnande lava.

Efter besök på Vårdcentalen fick jag Pramipexole som de första dagarna fungerade utmärkt men efter en vecka gav mig så smärtsamma muskelkramer att jag inte kunder öppna min käke. Så var ju tvungen att sluta med dem. När jag ringer Vårdcentralen igen så vägrar de skriva ut något annat utan vill att en neurolog ska titta på mig så en remiss skickas.

Medans jag ska vänta på att få denna tid hon neurologen måste jag tydligen finna mig i att inte kunna sova alls och inte heller äta eller leva för den delen för att jag på dagen är så trött att jag inte orkar leva. Det fungerade väl i 2 dagar, jag låg mesta delen av mina nätter i ett badkar med is för att få benen att sluta brinna. Sen åkte jag till akuten mitt i natten. Efter många timmars väntan fick jag träffa en läkare som skrev ut Neupro plåser. Eftersom att jag har läst mycket bra saker om dessa så var jag ganska glad men när jag kom till Apoteket började jag storgråta. Priset för dem var 800kr.

Fortfarande storgråtande för att jag inte kan ha råd med medicinen går jag tillbaka ner till akuten. Läkaren säger att det är det enda val jag har. Jag ber på mina bara knän att hon ska skriva ut starka smärtstillanden som är billiga istället. Inte för att jag egentligen vill ha dem men för att jag inte kan hämta ut den dyra medicinen förrän jag får pengar. Men nej, starka smärtstillande måste man tydligen sakna benen för att få utskriva... På vägen hem tänkte jag starkt på att kapa av mig benen...

Men hemma var både min man och mamma stödjande. Mamma skramlade ihop en femhundring hon egentligen inte har och min man lät mig ta de sista matpengarna vi hade för att skaffa min dyra medicin. Nu står vi här utan matpengar, men jag har i alla fall inte ont i benen längre vilket gör mig så tacksam att jag vill gråta.

Läs mer

App - ResLedaren

Jag måste bara tipsa om den här fantastiska smartphone appen jag hittade här om dagen. Det är en reseplanerare för Stockholmslokaltrafik med många härliga funktioner.

De awesome funktionerna är: 

• Du kan lägga till saker till varje resa som du ska ha med dig. Planerar du en resa till skolan kan du t.ex. lägga till "ta med matteboken". 
• De resor du gör ofta kan du spara och använda igen. 
• Appen kan påminna dig vid olika tidpunkter för olika saker. T.ex. 20 min innan resan "packa ryggsäcken". 
• Om du är tvungen att byta tåg/buss står det tydligt hur många minuter du måste vänta innan du ska hoppa på nästa transportmedel. 

Läs mer om den och ladda ner den på: http://www.resledaren.se/.
(Finns till iPhone och Android).

Läs mer

Rebooting

Jag har tidigare pratat om meltdowns som en ganska känslomässig upplevelse full av smärta. Det finns dock ett annat trick en ASD hjärna kan slå till med. Den totala tystnaden när hjärnan helt enkelt stänger ner för att inte bryta ihop totalt. 

Ibland blir det till den extrema nivån att man totalt apatisk bara ligger i sängen stirrar in i väggen, inte kan få fram ett ljuda och inte skulle blinka om rummet omkring en ramlade sönder.
(Även de som har varit grovt deprimerande kan nog relatera till detta på ett sätt).

Mindre avstängningar sker för mig då och då. Jag fryser helt enkelt där jag är, ofta framför min egen spegelbild. Jag slutar höra, känna och till och med se. Det är som om min kropp totalt har kopplat bort sig från mitt sinne. Oftast tar det ett tag innan min man börjar undra vad det är jag håller på med så länge men när han väl hittar mig är jag inte längre där. Min blick är lika död som mina ansiktsuttryck. Dessa mindre avstängningarna eller "brain-reboots" går att väcka mig ifrån och livet fortsätter sedan som vanligt. 

Några gånger har jag fått frågan om detta är ett slags epileptiskt anfall men jag kan garantera att det inte är det. För när kroppen och alla mina sinnen stänger av får hjärnan en chans att lägga alla pusselbitar på plats där de borde vara på bara några minuter. Ett problem som innan rebooten verkar omöjligt och garanterat skulle få mig att hamna i ett meltdown går nu att hantera. 

Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort min kropp så där oftare. Det är då jag tänker som bäst. 

Läs mer

Att blogga med ASD

Jag känner att jag börjar komma någon vart med den här bloggen. Det låter så enkelt att starta en blogg, men det är så mycket annat som man också måste göra för att göra den till en succé. Något som jag tror att alla som börjar blogga egentligen drömmer om.

När jag har försökt starta bloggar tidigare är dessa de sakerna som jag har fastnat på.

• Designen - jag spenderade dagar med att leta efter det perfekta temat att ha på min blogg. Sedan snöade jag in mig på att jag skulle göra mitt eget tema. Lånade böcker om det, laddade ner program och skulle helt plötsligt bli webbdesigner inte bloggare.
• Jag saknar tidsuppfattning och kunde ibland missa att det hade gått en vecka sedan jag ens tittade på bloggen. 
• Jag la allt för mycket tid på att utforma och organisera hur inläggen skulle se ut, vilka tankar jag skulle prata om när osv. 
• Varje gång jag glömde bort att skriva ett inlägg fick jag panik och kände mig mer misslyckad än en fotbollsspelar som just gjort självmål i VM. 

Nu försöker jag ta en dag i taget och inte vara så pedantisk och strukturerad. Rom byggdes inte på en dag, det kommer inte min blogg göra heller. Till en succé vet jag dock inte, för med höga krav kommer jag aldrig någon vart. Men jag har inga planer på att lägga av i alla fall.

(P.S. Kan säga att om jag nu missar nån dag, så måste jag fylla upp de datum jag missat i efterhand. Annars blir jag galen på att det saknas ett datum i kalender. xD  D.S)

Läs mer

ASD + ASD = Sant?

Det är inte bara för personer med ASD realtioner blir svåra. Det finns egentligen inga regler för hur man får till det perfekta förhållandet. Man kan läsa alla böcker det finns i ämnet, se alla dokumentärer och gå på alla kurser men det förändrar inte det faktum att ett förhållande består av två helt olika individer som ska leva tillsammans. Eftersom att jag är gift blir det naturligt för mig att ofta analysera och tänka på förhållanden. Detta kommer nog att synas ganska mycket i den här bloggen.

Jag har hört att många med ASD långt inne har en dröm om att deras framtida partner också ska ha ASD. Tron är att om båda parterna har samma sätt att tänka blir livet enklare. Visst, det är väl på ett sätt så. Jag har själv haft relationer med killar som har ASD. Fördelen var att det var aningen kravlöst. Det fanns t.ex. inga regler på att man skulle hålla kontakten hela tiden eller att man var tvungen att stanna och kela efter sex. Men nackdelen var att även personer med ASD har personligheter. Vi är inga robotar som kommer färdigprogrammerade ut ur en fabrik med samma tankar och idéer. (Något som många NT's fördomsfullt ibland verkar tro...) 

Självklart finns det ju inget som säger att man inte kan hitta en partner som har ASD och delar ens tankar och idéer. Men jag tycker inte att det är något man ska sträva efter att finna. Jag tycker egentligen inte att man ska sträva efter att finna någon alls. Kärlek hittar en när man minst anar det, och kärlek ser oftast inte ut som man först har tänkt sig. 

Läs mer

Träffpunkten Zebran

Jag har länge velat träffa likasinnade, men inte kommit iväg. De flesta vuxenträffar kräver antingen medlemskap i föreningar eller mod och pengar att träffa privatpersoner på stan för t.ex. en fika.

Efter tre veckor av att ha stalkat deras Facebook sida tog jag mig äntligen i kragen och åker till Medborgarplatsen. Stället är inte svårt att hitta när de pedagogiskt har lagt upp en video för hur man hittar dit. Även fast stället är så pass nytt och det bara är jag och en till tjej där är det mysigt som bara den. Personalen är trevlig och det finns allt från biljard och nintendo wii till cupcakesen som vi bakade idag. 

Stället är öppet varje torsdag mellan 18:00-21:00 för alla med aspergers som är mellan 16-25år.

Läs mer

När världen blir för mycket (Meltdowns)

I ASD världen finns det något som kallas "meltdowns" (svenska: sammanbrott). För mig är nog detta det svåraste med diagnosen. Jag har ännu inte hittat ett sätt att hantera dem. För en NT skulle jag nog kunna likna dem med en extrem panikattack. Skillnaden är att en panikattack når sin topp och sedan går den över. Meltdowns kan hålla på i dagar och tar ofta fler dagar att komma över när man tagit sig förbi dem.


Irritationen stiger, saker adderas fort upp och snart är det ohållbart. Brödet jag alltid äter till frukost är slut, tåget är försenat, jag hittar inte min andra gröna strumpa som jag verkligen ville ha just idag. Saker som vanligtvis är små blir enorma och dränker mig. Det går att hantera för det mesta, man försöker göra saker man mår bra av, trycka bort den fruktansvärda känslan man har, men det gör bara saken värre. Sekunder, minuter, timmar och ibland dagar går och saker byggs upp mer och mer. 

Taklampans ljus bränner mina ögon och ljuden är hundra gånger starkare än vanligt. TV-volymen som brukar vara inställd på nivå åtta är nu olidlig på nivå två. Den svaga doften av min egna parfym som jag egentligen älskar äcklar mig och får mig att må illa. Kläderna sitter fel, gör ont, skär som rakblad i sömmarna. Jag mår illa, jag fryser, jag svettas jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag gråter. 

Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag gråter inte för att jag har ont, jag gråter inte för att jag mår dåligt. Jag gråter bara och kan inte sluta. De salta tårarna får min hud att klia, huvudet att göra ont och jag kan inte få det att sluta hur mycket jag än vill.

Min man frågar om och om igen "vad är det som är fel?!" Han blir argare och argare när jag inte svarar. Men jag kan inte svara, hur mycket jag än vill, det finns inget svar, jag vet inte vad som är fel, allt är fel, allt gör ont och jag vill bara att det ska sluta.

Jag sitter på golvet, med händerna runt knäna. Jag gungar fram och tillbaka, det känns bra, det distraherar från den smärta jag känner inombords. Jag har tappat talförmågan och kan knappt få fram ett ja eller ett nej. Min blick flackar fram och tillbaka och vad den än stannar på gör ont. Jag skriker, jag skriker så högt jag kan, men det är ingen som hör, inte ett ljud kommer fram från mina läppar. Jag vill bara att det ska sluta göra ont, att tårarna ska sluta rinna och att världen ska sluta vara så arg på mig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan få det att sluta. Jag känner mig patetisk som blir påverkad av "ingenting". Framförallt önskar jag att jag slapp existera. Jag dunkar om och om igen huvudet i väggen och viskar "jag hatar dig" . Den jag hatar är dock ingen, det är meltdownet själv. 


Vad som får folk att komma till den punkt där de får ett meltdown är indivuduellt. Även hur detta meltdown yttrar sig eller hur man får stopp på det är också individuellt. Regeln är dock att ta sig/personen till ett lugnt, mörkt rum och inte fråga frågor. (När man är upptagen av att det känns som världen försöker sitt yttersta för att döda en är det omöjligt att säga något vettigt).

Personer som får ett meltdown vill ofta inte bli rörda men ibland kan en HÅRD kram vara guld värd. Något som personen vanligtvis inte tycker om kan bli något som bryter cirkeln.

Tiden efter meltdowns är också ytterst individuell, för mig tar det ofta 2-3 dagar innan jag är fullt återställd. Man känner sig otroligt trött och sårbar. Saker som man vanligtvis klarar av blir extra svåra. Ironi, att uttala långa meningar och att ens ha ett korttidsminne är nästan omöjligt. Ibland är det även svårt att tala, inte för att man inte vill utan för att man bara inte får ut orden av någon anledning.

Läs mer

Stimming

Stimming (på svenska "motoriska manér") står för "self-stimulation" och är ett sätt för personer med perceptionsstörningar* att lugna ner sig. Stimming är för personer med ASD livsviktigt för att kunna undvika sammanbrott. Speciellt i röriga miljöer och situationer. Även fast vuxna med ASD inte ofta visar detta när de är bland folk förekommer det. Jag själv skulle rekommendera alla med ASD att använda stimming oftare, det är bra för själen.

Detta är en lista med exempel på olika former av stimming och vilket sinne som stimuleras.

Visuell stimming 

• Dingla/skaka på föremål. 
• Vicka på fingrarna framför ansiktet.
• Sortera och rada upp saker.
• Stapla saker och slå ner "tornet". 
• Snurra på julen på leksaksbilar. 
• Titta på saker som rör sig, som bilar eller takfläktar. 
• Stirra ut genom fönstret. 
• Titta på damm som flyger i luften. 
• Titta i andra vinklar på världen/tv:n, t.ex. upp och ned. 
• Snurra på saker.
• Öppna och stänga skåp. 
• Gå i mönster. 
• Gå fram och tillbaka. 
• Titta på vatten. 
• Plaska med vatten. 
• Titta på saker väldigt nära, nästan så att näsan nuddar. 
• Stå på samam ställe och hoppa från en fot till den andra.
• Repeterar att tappa och ta upp saker. 
• Riva sönder papper/tyg. 
• Stå på huvudet.
• Titta på filmer i annan hastighet eller samtidigt som den spolar tillbaka. 
• Gnugga saker tillsammans. 
• Titta på sin egen spegelbild.
• Skaka på huvudet fram och tillbaka. 
• Flaxa med armarna. 

Vestibulär stimming

• Snurrande 
• Springa i cirklar. 
• Gunga fram och tillbaka med kroppen.

Känsel stimming

• Tugga på insidan av kinderna/tungan. 
• Gnugga kläder/föremål mellan fingrarna. 
• Bita på naglarna/huden/föremål.
• Slicka på saker. 
• Gnissla tänder.
• Slå huvudet i saker. 
• Klia på huden tills det blir sår. 
• Gnugga ansiktet med händerna. 

Verbal stimming 

• Göra höga ljud. T.ex. höga skrik. 
• Repetering av ljud eller ord. 
• Prata överdrivet med sig själv. 
• Repetera som ett eko. 
• Hummande. 
• Slå på saker för att få det att låta. 
• Göra ljud med halsen eller näsan. 
• Överdrivet fnittrande eller fnittrande i fel situationer. 
• Titta på samma video scen eller lyssna på samma del i låt om och om igen. 
• Konstant sjungande. 
• Berätta samma historia om och om igen. 
• Rabbla fakta. 
• Rabbla alfabetet eller nummer. 

Lukt/smak stimming

• Lukta på saker/folk. 
• Slicka på saker. 
• Stoppa saker i munnen och sedan spotta ut dem. 
• Suga/slicka på fingrar.

*Perceptionsstörningar är ett diagnoskriterium för ASD och innebär att man uppfattar sinnesintryck på ett annorlunda sätt än NT's. 

Läs mer

Jag vill så mycket men, jag orkar bara inte

Det finns en trötthet som få NT’s tror existerar. En trötthet som bara någon med ASD kan förstå. Denna trötthet finns där, dag ut och dag in. Tär, äter upp en inifrån och tar ifrån saker man egentligen skulle vilja göra. Jag har ambitioner, drömmar och vill ibland till och med rädda världen. Men oftast har jag slut på energi innan jag ens har börjat. Jag är inte det där hemska ordet lat som jag så ofta får höra, jag har bara en lägre dos energi att förbruka än andra.

The spoon theory av Christine Miserandino handlar egentligen inte om ASD utan om sjukdomen Lupus men berättar hur man även fast man ser frisk ut kämpar inombords, speciellt med energi. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna text. Här finns också en svensk översättning: Sked teorin.

Poängen med att prata om trötthet i mitt första inlägg är att jag länge velat blogga. Men har känt mig mycket begränsad av den energi jag har att förbruka. Ibland, som idag, är jag så trött att jag inte orkar prata, äta eller ens ha lamporna tända. Då är det inte så vanligt att jag sitter vid datorn eller ens tittar på TV. Men idag lovade jag mig själv att sätta igång med bloggandet.

Så med det vill jag säga hej till alla trötta, pigga, glada, ledsna, NT’s, Aspies och alla andra individer där ute! Hoppas att ni fortsätter läsa!

Läs mer