Bebisar är inte söta, bebisar är en ära.

- "Men kommer du med din Aspergers orka att ha barn?"

Är en mening jag har stött på en del på senaste. En mening som inte bara är förolämpande utan också äcklar mig ganska rejält. Tror folk ärligt talat att man kommer till den insikten utan att ha tänkt över saken? Kanske tror de att man ser på saken med följande mening:

- "ååå, vilken söt liten bebis, jag vill ha en!" 

Äcklar mig ännu mer. För den där bebisen kommer växa upp och bli en människa precis som du. Och den där bebisen kommer säkert göra en hel del näst intill motbjudande saker under tiden den växer upp. Barn är bara små outvecklad människor som du som förälder får äran att hjälpa under deras uppväxt. Detta är ingen lätt uppgift och den kräver att man ger upp både sin nuvarande- och framtida livsstil.

Detta är ingen vetenskaplig statistik utan en ren gissning, men säkerligen är barn 80% jobb och 20% "söta minnen". När man har kommit till den punkt då man inser detta, tycker att allt det där jobbet är meningsfullt och värt det så kommer man att orka, aspergare eller inte. Anledningen är att man redan då har bestämt sig för att man vill ha barn av helt osjälviska anledningar. Att man inte bara vill ha den där "söta" bebisen utan också den där trotsiga tvååringen, skrikande tonåringen och allt därimellan och allt därefter. För att man vill få skapa, stötta, uppfostra och hjälpa en liten människa bli en stor människa även fast det inte kommer att vara lätt alla gånger.

Och innan jag gifte mig, innan jag fick mina underbara styvbarn var jag inte redo. Jag förstod ärligt talat inte ens poängen med barn. Men nu när jag är stolt över tonåringar som inte ens är mina, när jag känner mig ärad varje gång jag får chansen att vara en del i deras liv känner jag att jag saknar resten. Alla de där första gångerna min mamma en gång lärde mig, alla de där kramarna i dåliga stunder, alla skratt i löjliga barnstunder och allt däremellan är något jag vill kunna få ge någon.

Därför kan jag stolt säga att jag vill ha barn och även om det kommer vara stunder när jag inte orkar är jag mer än redo för att kämpa lång över den gränsen.

Läs mer

Couldn't be more happy to be boring!

När jag började med läkemedlet Neupro blev jag en partyprinsessa. Jag var übersocial och sket i allt som inte var roligt. Nått skulle hända hela tiden och jag blev deprimerad och fick ångest om det inte gjorde det. Min kropp gick på högvarv och jag gick ner nästan 20kg i vikt för mat, det har man ju inte tid med. Jag var totalt manisk och inte ens i närheten av den lugna, stabila och framförallt smarta personen jag alltid varit. Det var som om all min hjärnkapacitet var botblåst, koncentration, korttidsminne eller ens huvudräkning fanns inte längre kvar.

Nu har jag däremot fått gå över till Targiniq som faktiskt fungerar för mina RLS och låter mig vara den person jag alltid har varit. Den person jag en gång i tiden tyckte var en tråkig, bitter människa men som jag nu är så glad att vara tillbaka som. Nu är jag nästan utbränd för allt jag gjorde under tiden jag gick på Neupro. Jag har tappat alla mina rutiner, har magkatarr och måste definitivt ta igen mig ett tag.

Jag hoppas att jag nu kommer att kunna återgå till att blogga igen och framförallt att kroppen kommer att börja må bra igen.

Läs mer

Min sociala bankbok

Jag har alltid haft en svårighet med konceptet att ge och ta. Alla människor är innerst inne egoister och så ska det vara. Vi föds på denna jord och lever vårat liv. Gör vi något osjälviskt så är det oftast för att vi mår bra av det och därmed är det i alla fall själviskt. Men hur mycket kan man prata om sig själv? Hur mycket kan man vilja och begära av andra och hur mycket kan vi förvänta oss att andra kommer göra för oss?

Eftersom att jag aldrig har fattat detta koncept har jag en bankbok i huvudet. Alla meningar med "jag" måste vägas upp med lika många meningar av "du" om jag pratar med någon. Alla goda handlingar som folk ger mig måste återgäldas med något likvärdigt innan jag dör, om det så bara är att någon bär hem min matkasse.

När jag väl säger det på det här sättet börjar folk tro att jag är falsk. Att jag inte alls bryr mig om dem eller är intresserad av vad de har att säga. Men det skulle helt enkelt inte fungera för mig annars. Jag skulle bli utnyttjad till max då jag inte automatiskt skulle vänta mig snälla saker tillbaka. Folk skulle också få höra allt för mycket om mina åsikter om saker och ting om jag inte tänkte på att då och då fråga "så, vad tycker du då?"

Det finns helt enkelt bara inte någon del i min hjärna med etiketten "normalt socialt samspel" och därför måste jag tänka tills jag är blå för att få något att fungera. Men igen kommer den oändliga frågan, var är balansen av tänkande och nitiskt uppradade spalter i min hjärna? När går gränsen för hur mycket man måste analysera varje val.

Ibland känns det som om jag har en egen valuta för sociala situationer. "Hur mycket kommer det att kosta mig att svara så här och är det då värt det? Ligger jag plus eller minus på bankkontot?"

Läs mer