Jag har alltid haft en svårighet med konceptet att ge och ta. Alla människor är innerst inne egoister och så ska det vara. Vi föds på denna jord och lever vårat liv. Gör vi något osjälviskt så är det oftast för att vi mår bra av det och därmed är det i alla fall själviskt. Men hur mycket kan man prata om sig själv? Hur mycket kan man vilja och begära av andra och hur mycket kan vi förvänta oss att andra kommer göra för oss?

Eftersom att jag aldrig har fattat detta koncept har jag en bankbok i huvudet. Alla meningar med "jag" måste vägas upp med lika många meningar av "du" om jag pratar med någon. Alla goda handlingar som folk ger mig måste återgäldas med något likvärdigt innan jag dör, om det så bara är att någon bär hem min matkasse.

När jag väl säger det på det här sättet börjar folk tro att jag är falsk. Att jag inte alls bryr mig om dem eller är intresserad av vad de har att säga. Men det skulle helt enkelt inte fungera för mig annars. Jag skulle bli utnyttjad till max då jag inte automatiskt skulle vänta mig snälla saker tillbaka. Folk skulle också få höra allt för mycket om mina åsikter om saker och ting om jag inte tänkte på att då och då fråga "så, vad tycker du då?"

Det finns helt enkelt bara inte någon del i min hjärna med etiketten "normalt socialt samspel" och därför måste jag tänka tills jag är blå för att få något att fungera. Men igen kommer den oändliga frågan, var är balansen av tänkande och nitiskt uppradade spalter i min hjärna? När går gränsen för hur mycket man måste analysera varje val.

Ibland känns det som om jag har en egen valuta för sociala situationer. "Hur mycket kommer det att kosta mig att svara så här och är det då värt det? Ligger jag plus eller minus på bankkontot?"