"Att ha Aspergers är som att vara konstant bakfull. Världen är alldeles för ljus, högljudd och outhärdlig!"
måndag, augusti 10, 2015
söndag, juni 14, 2015
Aspergers för mig är att konstant försöka uppfylla andras förväntningar men hela tiden misslyckas. Kanske inte alltid i deras ögon men alltid i mina. Jag är aldrig duktig nog, för hur bra jag än gör något kommer jag aldrig kunna göra det lita bra som någon som inte har Aspergers. Nu pratar jag självklart inte om själv uppgiften utan allt runt omkring. Även fast jag klarar av att sköta ett hem så kan jag aldrig sköta det lika bra som en NT. Att sköta ett hem tar så mycket energi att jag då måste välja bort allt annat. Göt jag allt det andra, träffar vänner, jobbar eller ens sitter vid datorn en timme så måste jag välja bort att sköta mitt hem. Därmed är jag inte duktig nog i mina egna ögon.
Jag börjar inse att det inte går att kämpa efter en sån vardag för den vardagen går inte för mig. Det är verkligen antingen eller. När jag började med den här bloggen var jag ute efter att kunna hitta någon balans i mig själv där jag skulle kunna göra alla NT grejer med hjälp av min kunskap om Aspergers. Men jag har börjat inse att jag nog måste börja lära mig att inte sätta så höga krav på mig själv. Att lära mig att även fast jag inte orkar/kan göra allt som alla andra så är jag inte en sämre människa för det.
Jag börjar inse att det inte går att kämpa efter en sån vardag för den vardagen går inte för mig. Det är verkligen antingen eller. När jag började med den här bloggen var jag ute efter att kunna hitta någon balans i mig själv där jag skulle kunna göra alla NT grejer med hjälp av min kunskap om Aspergers. Men jag har börjat inse att jag nog måste börja lära mig att inte sätta så höga krav på mig själv. Att lära mig att även fast jag inte orkar/kan göra allt som alla andra så är jag inte en sämre människa för det.
Publicerat: söndag, juni 14, 2015 av Unknown
söndag, maj 17, 2015
- "Men kommer du med din Aspergers orka att ha barn?"
Är en mening jag har stött på en del på senaste. En mening som inte bara är förolämpande utan också äcklar mig ganska rejält. Tror folk ärligt talat att man kommer till den insikten utan att ha tänkt över saken? Kanske tror de att man ser på saken med följande mening:
- "ååå, vilken söt liten bebis, jag vill ha en!"
Äcklar mig ännu mer. För den där bebisen kommer växa upp och bli en människa precis som du. Och den där bebisen kommer säkert göra en hel del näst intill motbjudande saker under tiden den växer upp. Barn är bara små outvecklad människor som du som förälder får äran att hjälpa under deras uppväxt. Detta är ingen lätt uppgift och den kräver att man ger upp både sin nuvarande- och framtida livsstil.
Detta är ingen vetenskaplig statistik utan en ren gissning, men säkerligen är barn 80% jobb och 20% "söta minnen". När man har kommit till den punkt då man inser detta, tycker att allt det där jobbet är meningsfullt och värt det så kommer man att orka, aspergare eller inte. Anledningen är att man redan då har bestämt sig för att man vill ha barn av helt osjälviska anledningar. Att man inte bara vill ha den där "söta" bebisen utan också den där trotsiga tvååringen, skrikande tonåringen och allt därimellan och allt därefter. För att man vill få skapa, stötta, uppfostra och hjälpa en liten människa bli en stor människa även fast det inte kommer att vara lätt alla gånger.
Och innan jag gifte mig, innan jag fick mina underbara styvbarn var jag inte redo. Jag förstod ärligt talat inte ens poängen med barn. Men nu när jag är stolt över tonåringar som inte ens är mina, när jag känner mig ärad varje gång jag får chansen att vara en del i deras liv känner jag att jag saknar resten. Alla de där första gångerna min mamma en gång lärde mig, alla de där kramarna i dåliga stunder, alla skratt i löjliga barnstunder och allt däremellan är något jag vill kunna få ge någon.
Därför kan jag stolt säga att jag vill ha barn och även om det kommer vara stunder när jag inte orkar är jag mer än redo för att kämpa lång över den gränsen.
Är en mening jag har stött på en del på senaste. En mening som inte bara är förolämpande utan också äcklar mig ganska rejält. Tror folk ärligt talat att man kommer till den insikten utan att ha tänkt över saken? Kanske tror de att man ser på saken med följande mening:
- "ååå, vilken söt liten bebis, jag vill ha en!"
Äcklar mig ännu mer. För den där bebisen kommer växa upp och bli en människa precis som du. Och den där bebisen kommer säkert göra en hel del näst intill motbjudande saker under tiden den växer upp. Barn är bara små outvecklad människor som du som förälder får äran att hjälpa under deras uppväxt. Detta är ingen lätt uppgift och den kräver att man ger upp både sin nuvarande- och framtida livsstil.
Detta är ingen vetenskaplig statistik utan en ren gissning, men säkerligen är barn 80% jobb och 20% "söta minnen". När man har kommit till den punkt då man inser detta, tycker att allt det där jobbet är meningsfullt och värt det så kommer man att orka, aspergare eller inte. Anledningen är att man redan då har bestämt sig för att man vill ha barn av helt osjälviska anledningar. Att man inte bara vill ha den där "söta" bebisen utan också den där trotsiga tvååringen, skrikande tonåringen och allt därimellan och allt därefter. För att man vill få skapa, stötta, uppfostra och hjälpa en liten människa bli en stor människa även fast det inte kommer att vara lätt alla gånger.
Och innan jag gifte mig, innan jag fick mina underbara styvbarn var jag inte redo. Jag förstod ärligt talat inte ens poängen med barn. Men nu när jag är stolt över tonåringar som inte ens är mina, när jag känner mig ärad varje gång jag får chansen att vara en del i deras liv känner jag att jag saknar resten. Alla de där första gångerna min mamma en gång lärde mig, alla de där kramarna i dåliga stunder, alla skratt i löjliga barnstunder och allt däremellan är något jag vill kunna få ge någon.
Därför kan jag stolt säga att jag vill ha barn och även om det kommer vara stunder när jag inte orkar är jag mer än redo för att kämpa lång över den gränsen.
Publicerat: söndag, maj 17, 2015 av Unknown
måndag, maj 11, 2015
När jag började med läkemedlet Neupro blev jag en partyprinsessa. Jag var übersocial och sket i allt som inte var roligt. Nått skulle hända hela tiden och jag blev deprimerad och fick ångest om det inte gjorde det. Min kropp gick på högvarv och jag gick ner nästan 20kg i vikt för mat, det har man ju inte tid med. Jag var totalt manisk och inte ens i närheten av den lugna, stabila och framförallt smarta personen jag alltid varit. Det var som om all min hjärnkapacitet var botblåst, koncentration, korttidsminne eller ens huvudräkning fanns inte längre kvar.
Nu har jag däremot fått gå över till Targiniq som faktiskt fungerar för mina RLS och låter mig vara den person jag alltid har varit. Den person jag en gång i tiden tyckte var en tråkig, bitter människa men som jag nu är så glad att vara tillbaka som. Nu är jag nästan utbränd för allt jag gjorde under tiden jag gick på Neupro. Jag har tappat alla mina rutiner, har magkatarr och måste definitivt ta igen mig ett tag.
Jag hoppas att jag nu kommer att kunna återgå till att blogga igen och framförallt att kroppen kommer att börja må bra igen.
Nu har jag däremot fått gå över till Targiniq som faktiskt fungerar för mina RLS och låter mig vara den person jag alltid har varit. Den person jag en gång i tiden tyckte var en tråkig, bitter människa men som jag nu är så glad att vara tillbaka som. Nu är jag nästan utbränd för allt jag gjorde under tiden jag gick på Neupro. Jag har tappat alla mina rutiner, har magkatarr och måste definitivt ta igen mig ett tag.
Jag hoppas att jag nu kommer att kunna återgå till att blogga igen och framförallt att kroppen kommer att börja må bra igen.
Publicerat: måndag, maj 11, 2015 av Unknown
tisdag, maj 05, 2015
Jag har alltid haft en svårighet med konceptet att ge och ta. Alla människor är innerst inne egoister och så ska det vara. Vi föds på denna jord och lever vårat liv. Gör vi något osjälviskt så är det oftast för att vi mår bra av det och därmed är det i alla fall själviskt. Men hur mycket kan man prata om sig själv? Hur mycket kan man vilja och begära av andra och hur mycket kan vi förvänta oss att andra kommer göra för oss?
Eftersom att jag aldrig har fattat detta koncept har jag en bankbok i huvudet. Alla meningar med "jag" måste vägas upp med lika många meningar av "du" om jag pratar med någon. Alla goda handlingar som folk ger mig måste återgäldas med något likvärdigt innan jag dör, om det så bara är att någon bär hem min matkasse.
När jag väl säger det på det här sättet börjar folk tro att jag är falsk. Att jag inte alls bryr mig om dem eller är intresserad av vad de har att säga. Men det skulle helt enkelt inte fungera för mig annars. Jag skulle bli utnyttjad till max då jag inte automatiskt skulle vänta mig snälla saker tillbaka. Folk skulle också få höra allt för mycket om mina åsikter om saker och ting om jag inte tänkte på att då och då fråga "så, vad tycker du då?"
Det finns helt enkelt bara inte någon del i min hjärna med etiketten "normalt socialt samspel" och därför måste jag tänka tills jag är blå för att få något att fungera. Men igen kommer den oändliga frågan, var är balansen av tänkande och nitiskt uppradade spalter i min hjärna? När går gränsen för hur mycket man måste analysera varje val.
Ibland känns det som om jag har en egen valuta för sociala situationer. "Hur mycket kommer det att kosta mig att svara så här och är det då värt det? Ligger jag plus eller minus på bankkontot?"
Eftersom att jag aldrig har fattat detta koncept har jag en bankbok i huvudet. Alla meningar med "jag" måste vägas upp med lika många meningar av "du" om jag pratar med någon. Alla goda handlingar som folk ger mig måste återgäldas med något likvärdigt innan jag dör, om det så bara är att någon bär hem min matkasse.
När jag väl säger det på det här sättet börjar folk tro att jag är falsk. Att jag inte alls bryr mig om dem eller är intresserad av vad de har att säga. Men det skulle helt enkelt inte fungera för mig annars. Jag skulle bli utnyttjad till max då jag inte automatiskt skulle vänta mig snälla saker tillbaka. Folk skulle också få höra allt för mycket om mina åsikter om saker och ting om jag inte tänkte på att då och då fråga "så, vad tycker du då?"
Det finns helt enkelt bara inte någon del i min hjärna med etiketten "normalt socialt samspel" och därför måste jag tänka tills jag är blå för att få något att fungera. Men igen kommer den oändliga frågan, var är balansen av tänkande och nitiskt uppradade spalter i min hjärna? När går gränsen för hur mycket man måste analysera varje val.
Ibland känns det som om jag har en egen valuta för sociala situationer. "Hur mycket kommer det att kosta mig att svara så här och är det då värt det? Ligger jag plus eller minus på bankkontot?"
Publicerat: tisdag, maj 05, 2015 av Unknown
onsdag, mars 25, 2015
fredag, mars 20, 2015
En sak jag hatar med min aspergers är hur upprörd jag blir när saker förändras. Här om dagen satt jag och grät i badkaret för att min man hade pantat flaskan jag har vatten i vid sängen. Flaskan har ju inget sentimentalt värde för mig och jag har inga problem med att byta ut den och köpa en ny. Plus att det saknades just 2 kr för att köpa ett paket mjölk så det var ju en bra anledning att panta den. Men att den utan min vetskap hade försvunnit från sin plats skapar ett stort problem som ger mig panik.
(Btw: Jag har inte bloggat på ett tag, men har börjat på en ny medcin för mina restless legs som har en hel del biverkningar.. Vissa av dem ganska hemska. Jag får hoppas att det blir bättre snart..)
Min tankegång:
Flaskan är borta - hur ska jag nu ta mina mediciner i kväll? - okej, jag tar dem med ett glas vatten innan jag lägger mig - men om jag blir törstig mitt i natten då? - ska jag gå upp då? - nej, då vaknar jag ju till och kan inte somna om - jag ställer ett glas med vatten på hyllan - tänk om jag råkar slå ner det, det har ju inget lock, då blir det blött i sängen och glaset kanske går sönder - har jag en annan flaska jag kan använda? - var har jag i så fall den här flaskan?
Flaskan är borta - hur ska jag nu ta mina mediciner i kväll? - okej, jag tar dem med ett glas vatten innan jag lägger mig - men om jag blir törstig mitt i natten då? - ska jag gå upp då? - nej, då vaknar jag ju till och kan inte somna om - jag ställer ett glas med vatten på hyllan - tänk om jag råkar slå ner det, det har ju inget lock, då blir det blött i sängen och glaset kanske går sönder - har jag en annan flaska jag kan använda? - var har jag i så fall den här flaskan?
Vid det här stadiet är jag så stressad att jag bryter ihop men det stannar inte där. Hur mycket jag än bryter ihop stannar ju inte verkligheten upp och inte heller uppenbarar sig en magisk flaska och löser problemet.
Efter 2 timmar när jag äntligen hade lyckats hitta en ny vattenflaska och diska den var jag så trött att jag inte ens orkade prata mer och somnade...
Jag kan verkligen säga att jag skäms när det blir så här, att jag får panik över något sånt och att det tar mig så långt tid att lösa det. Men det är som det är, och jag har börjat acceptera att när det blir så där så kan jag gå och sätta mig i duschen och gråta en skvätt, samla ihop mig och sen med nya krafter ta tag i problemet.
(Btw: Jag har inte bloggat på ett tag, men har börjat på en ny medcin för mina restless legs som har en hel del biverkningar.. Vissa av dem ganska hemska. Jag får hoppas att det blir bättre snart..)
Publicerat: fredag, mars 20, 2015 av Unknown
söndag, mars 08, 2015
Jag har aldrig fattat det där med folks enorma sociala behov i verkligeheten. Kommer ihåg att en klasskompis i mellanstadiet frågade varför jag inte träffade vänner på fritiden.
"Jag träffar ju folk i skolan, räcker inte det?"
Samma sak gäller nu när jag går till Zebran varje torsdag och folk där frågar om jag vill ses nån annan dag i veckan. 3 timmar i veckan av irl kontakt räcker bra det.
Jag vet dock att det inte är helt sant, mitt sociala behov har på senare år blivit enormt stort, men jag har också gift mig. Jag har en underbar make som alltid finns hemma att prata med när jag känner för det, (vilket är i princip konstant). Att han orkar bo med mig som är så krävande (lol) är en underbar lyx. Jag behöver aldrig mer vara ensam (om jag nu inte vill det ofc).
Efter 2 års äktenskap älskar jag honom fortfarande bara mer och mer, han är min soulmate och kommer alltid att vara.
"Jag träffar ju folk i skolan, räcker inte det?"
Samma sak gäller nu när jag går till Zebran varje torsdag och folk där frågar om jag vill ses nån annan dag i veckan. 3 timmar i veckan av irl kontakt räcker bra det.
Jag vet dock att det inte är helt sant, mitt sociala behov har på senare år blivit enormt stort, men jag har också gift mig. Jag har en underbar make som alltid finns hemma att prata med när jag känner för det, (vilket är i princip konstant). Att han orkar bo med mig som är så krävande (lol) är en underbar lyx. Jag behöver aldrig mer vara ensam (om jag nu inte vill det ofc).
Efter 2 års äktenskap älskar jag honom fortfarande bara mer och mer, han är min soulmate och kommer alltid att vara.
Publicerat: söndag, mars 08, 2015 av Unknown
torsdag, mars 05, 2015
Det är väl aspergers i ett nötskal. I det finns det dock en fördom som irriterar mig väldigt mycket. Det är att vi aldrig får ändra på oss.
När jag var runt 10-14 var jag besatt av att spela The Sims 2. Jag spenderade nästan hela min vakna tid på att göra detta och det var säkert allt jag pratade om också. Jag hade en hjälpblogg på internet som jag även vann lite autografer för när den var en av de bästa i Sverige. Men en dag var jag bara inte intresserad av att spela The Sims 2 längre. Bloggen dog ut och spelandet med. Till slut hade jag det inte ens installerat på datorn längre. Många gånger har jag saknat den där magin spelandet gav mig och jag har installerat det, startat upp det och satt igång. Men magin har alltid saknats, intresset varit dött.
Samma sak gäller vardagsrutiner. Jag brukade t.ex. ha minst 2 timmar på mig varje morgon för att duscha, äta frukost och göra mig klar på morgonen men en dag bestämde jag mig bara för att gå upp 20 min innan jag skulle iväg och så var det med den saken.
För mig som lever i en värld som inte verkar ha några vettiga regler har jag inga problem att bara släppa allt och börja om nästa dag på nytt. Men för min omgivning verkar det vara svårt att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av The Sims 2 länge och inte heller vill bli väckt 2 timmar före jag ska iväg. Även fast det var år sedan jag hade dessa rutiner.
När jag var runt 10-14 var jag besatt av att spela The Sims 2. Jag spenderade nästan hela min vakna tid på att göra detta och det var säkert allt jag pratade om också. Jag hade en hjälpblogg på internet som jag även vann lite autografer för när den var en av de bästa i Sverige. Men en dag var jag bara inte intresserad av att spela The Sims 2 längre. Bloggen dog ut och spelandet med. Till slut hade jag det inte ens installerat på datorn längre. Många gånger har jag saknat den där magin spelandet gav mig och jag har installerat det, startat upp det och satt igång. Men magin har alltid saknats, intresset varit dött.
Samma sak gäller vardagsrutiner. Jag brukade t.ex. ha minst 2 timmar på mig varje morgon för att duscha, äta frukost och göra mig klar på morgonen men en dag bestämde jag mig bara för att gå upp 20 min innan jag skulle iväg och så var det med den saken.
För mig som lever i en värld som inte verkar ha några vettiga regler har jag inga problem att bara släppa allt och börja om nästa dag på nytt. Men för min omgivning verkar det vara svårt att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av The Sims 2 länge och inte heller vill bli väckt 2 timmar före jag ska iväg. Även fast det var år sedan jag hade dessa rutiner.
Publicerat: torsdag, mars 05, 2015 av Unknown
onsdag, mars 04, 2015
Jag har aldrig riktigt förstått vad som är privat. Var gränsen går vid vad du berättar för en full främling på bussen eller vänder dig till en psykolog för att få ur dig. Egentligen skulle jag i alla fall möjliga vända mig till den fulla främlingen.
Främlingen kommer knappast att döma dig, eftersom hen inte känner dig som person. Främlingen kanske blir arg på vad du säger, men eftersom att du är en i publik miljö är det oftast ingen fara. Det värsta som kan hända är egentligen att främlingen går hem till sin partner och skrattar åt vilken skum person hen träffad på bussen.
Det bästa med frälingen är att du troligen aldrig kommer att träffa den här personen igen. (I alla fall är sannorlikheten inte så stor om du bor i en storstad). Psykologen kommer däremot att på ditt nästa möte vilja fortsätta prata om det där du sa förra veckan eller i alla fall referera till det.
Svårigheterna blir dock när den där främlingen slutar vara en främling. Kanske träffar du hen igen, kanske pratar ni så mycket på den där bussresan att ni byter nummer och vill bli vänner.
Främlingen kommer knappast att döma dig, eftersom hen inte känner dig som person. Främlingen kanske blir arg på vad du säger, men eftersom att du är en i publik miljö är det oftast ingen fara. Det värsta som kan hända är egentligen att främlingen går hem till sin partner och skrattar åt vilken skum person hen träffad på bussen.
Det bästa med frälingen är att du troligen aldrig kommer att träffa den här personen igen. (I alla fall är sannorlikheten inte så stor om du bor i en storstad). Psykologen kommer däremot att på ditt nästa möte vilja fortsätta prata om det där du sa förra veckan eller i alla fall referera till det.
Svårigheterna blir dock när den där främlingen slutar vara en främling. Kanske träffar du hen igen, kanske pratar ni så mycket på den där bussresan att ni byter nummer och vill bli vänner.
Publicerat: onsdag, mars 04, 2015 av Unknown
tisdag, mars 03, 2015
Det sociala spelet, det konstanta analyserandet, den ologiska kommunikationen och allt det där tidskrävande tjafset leder till en konstant osäkerhet. Det handlar inte bara om samtal utan också saker som om man får gå tillbaka och byta tomaterna om man upptäcker att de var ruttna på insidan när man kom hem.
Folk tror ofta att denna rädsla handlar om en vilja att rätta sig till världen. Men i alla fall för mig handlar det om att göra rätt i sig själv. Att må bra och känna sig stolt över de val man gör. Visst är jag oftast det, jag är inte direkt den som saknar självförtroende. Men när 15 personer ser irriterade ut för att man tar tid på sig att vända alla matvarorna rätt i kassakön börjar man undra. Är det rätt eller fel det jag gör? Råkar det också vara en dålig dag börjar det där osäkerhets monstret också att växa sig starkare.
"Höjde han rösten åt mig för att han har haft en lång dag och är trött, eller hatar han mig verkligen för att jag la strumporna på soffan?"
Tankarna är dumma, idiotiska, men monstret petar, petar och petar på minsta detalj. Äter upp det lilla självförtroende man har tills allt som finns kvar är ett osynligt skal. Till och med komplimangerna blir en börda.
"Skötte jag verkligen det där mötet bra eller är hon ironisk? Är det som 'duktig vovve, det där var bra för någon som är så dålig som du'?"
Att skaka av sig är nyckeln, att inte älta och gå vidare. Bra dagar är detta inga problem, skit i världen brukar jag tänka. Men dåliga dagar, ja, de är som de är...
Folk tror ofta att denna rädsla handlar om en vilja att rätta sig till världen. Men i alla fall för mig handlar det om att göra rätt i sig själv. Att må bra och känna sig stolt över de val man gör. Visst är jag oftast det, jag är inte direkt den som saknar självförtroende. Men när 15 personer ser irriterade ut för att man tar tid på sig att vända alla matvarorna rätt i kassakön börjar man undra. Är det rätt eller fel det jag gör? Råkar det också vara en dålig dag börjar det där osäkerhets monstret också att växa sig starkare.
"Höjde han rösten åt mig för att han har haft en lång dag och är trött, eller hatar han mig verkligen för att jag la strumporna på soffan?"
Tankarna är dumma, idiotiska, men monstret petar, petar och petar på minsta detalj. Äter upp det lilla självförtroende man har tills allt som finns kvar är ett osynligt skal. Till och med komplimangerna blir en börda.
"Skötte jag verkligen det där mötet bra eller är hon ironisk? Är det som 'duktig vovve, det där var bra för någon som är så dålig som du'?"
Att skaka av sig är nyckeln, att inte älta och gå vidare. Bra dagar är detta inga problem, skit i världen brukar jag tänka. Men dåliga dagar, ja, de är som de är...
Publicerat: tisdag, mars 03, 2015 av Unknown
Måste väl först och främst säga att det inte är total vetenskap. Men jag tycker ändå att det är det bästa och roligaste test man kan hitta.
Testa om du är mer aspie eller NT här!
Min poäng
Aspie poäng: 164 av 200
Neurotypiska poäng: 47 av 200
Testa om du är mer aspie eller NT här!
Min poäng
Aspie poäng: 164 av 200
Neurotypiska poäng: 47 av 200
Kommentera gärna med ditt resultat. :)
Publicerat: tisdag, mars 03, 2015 av Unknown
fredag, februari 27, 2015
Stress är något som är väldigt relativt. Något som jag tycker är lugnande kanske du tycker är panikartat och tvärt om. Själv har jag gått in i väggen många gånger, hamnat på sjukhus på grund av det. Detta är dock inte så ovanligt om man har Aspergers. Det är stressande att bara vakna upp på morgonen för alla intryck man möts av bara skär i sinnena. Därför är det på något sätt bara en verklighet jag har accepterat. Jag kör hårt ett tag, några månader tills jag totalt kraschar. Sen ligger jag (oftast på sjukhuset men ibland hemma) och slösar bort några dagar innan jag går tillbaka till att köra lika hårt igen.
På nått sätt vet jag att det är inte så här det borde fungera men jag har aldrig reflekterat över det förrän i tisdags. Jag var nämligen på habiliteringen och träffade en psykolog som beskrev de stressade beteende jag hade och radade upp allt i listor. När att ta ett härligt bad på kvällen har blivit en stressad situation jag tvångsartat klämmer in i min dag har han nog rätt i att det är ganska illa.
Jag måste lära mig att stanna upp, andas och delegera mera.
På nått sätt vet jag att det är inte så här det borde fungera men jag har aldrig reflekterat över det förrän i tisdags. Jag var nämligen på habiliteringen och träffade en psykolog som beskrev de stressade beteende jag hade och radade upp allt i listor. När att ta ett härligt bad på kvällen har blivit en stressad situation jag tvångsartat klämmer in i min dag har han nog rätt i att det är ganska illa.
Jag måste lära mig att stanna upp, andas och delegera mera.
Publicerat: fredag, februari 27, 2015 av Unknown
tisdag, februari 24, 2015
Vi aspies är fantastiska på många sätt, här är en lista med mina favorit styrkor.
(Självklart gäller det ju inte alla med aspergers, vi är ju fortfarande individer.)
(Självklart gäller det ju inte alla med aspergers, vi är ju fortfarande individer.)
- Grymt bra minne.
- Ärliga.
- Faller oftast inte för grupptryck eller normer.
- Kan se på saker helt objektivt.
- Sinne för detaljer.
- Kan fokusera till 100%.
- Bra analysförmåga.
- Saknar fördomar.
- Lättlärda.
- Plikttrogna och därmed bra arbetare.
- Noggranna.
- Ljuger sällan.
- Rakt på sak.
- Lojala vänner/partners.
- Står för sina åsikter även när majoriteten inte håller med.
- Lägger in hela sin själ i sina specialintressen.
- Lyssnar på hela samtalet utan att utlämna de "tråkiga" detaljerna.
- Har förstärkta sinnen; hörsel, syn, lukt, smak, känsel.
- Entusiastiska
- Envisa.
- Klarar av att arbeta ensamma, som t.ex. i arkiv.
- Dömer aldrig utan att få höra alla sidor av saken.
- Har sällan dolda agendor.
- Utnyttjar inte andras svagheter.
- Ofta hög intelligens.
- Originella problemlösare.
- Klarar av monotona uppgifter utan att bli uttråkade.
- Vänligt sinnade.
- Är som levande lexikon när det kommer till vissa ämnen.
- Pålitliga.
(Till de som undrar: Sprid detta så mycket ni kan! Endast när alla vet hur fantastiska vi aspergare kan vara kommer vi framåt!)
Publicerat: tisdag, februari 24, 2015 av Unknown
lördag, februari 21, 2015
Många frågor i aspie världen handlar om hur man får en partner. Just därför vill verkligen rekommendera den här boken: (Länk till Adlibris)
Det är den mest utförliga och logiskt skrivna bok om kärlek och sex jag någonsin har läst. Det finns i princip allt i den: Hur man får en partner, om man förlorar en partner, om olika former av sex, hur man underhåller ett förhållande och hur aspies VS NT's tänker om ämnet. Den är faktiskt mer hjälpsam än man kan tro.
Publicerat: lördag, februari 21, 2015 av Unknown
onsdag, februari 18, 2015
Man brukar säga att man inte ska döma boken efter omslaget (aka att man inte ska döma något efter hur det ser ut). Det är egentligen något jag inte har förstått. Kanske är det för att jag inte gillar böcker så hemskt mycket.
Bakning förstår jag dock, och jag älskar att göra det, laga mat lika så. Jag går ofta in allt för mycket i det hela och har drömmar om bakelser som verkar omöjliga på pappret. Men med min enorma aspie envishet slutar jag inte förrän jag lyckas med det där omöjliga. (Mitt kladdkakerecpet ser jag fortfarande inte som fulländat även fast det redan är helt fantastisk).
Men för att sluta skryta om min bakning och gå tillbaka till poängen. Hur ful en cupcake eller annan bakelse är brukar man ge den en chans och upptäcka hur fantastisk den är. Det är på nått sätt hur jag känner mig i min egen stil. Det handlar inte om att inte bli dömd för sitt utseende, eller att se mumsig (sexig) ut för den delen. Det handlar om att se spännande och galen nog ut för att nån ska våga smaka (prata med en). Och egentligen, för att göra det behöver man bara vara sig själv. Vill man ha knallrosa hår och matcha det med en t-shirt med limegröna prickar på, varför inte. Vad är det värsta som kan hända? Att någon tycker man ser hemsk ut? Klä dig bekvämt, galet, överdrivet eller helt normalt. Vad gör det om 10 år liksom?
Cupcakesen på bilden blev förövrigt farligt goda. Choklad cupcakes fyllda med vaniljsås och täckta med kaffekräm och hackade mandlar... Nom nom!
Publicerat: onsdag, februari 18, 2015 av Unknown
tisdag, februari 17, 2015
Är min mest använda fras och troligen den första jag lärde mig. Den enorma svårigheten att hitta kläder som passar, är snygga och speciellt är bekväma! Ibland tar det mig upp till 30 minuter att lägga mig skönt i sängen för att lakanet är skrynkligt, det är smulor vid tårna, t-shirten har snott sig och trosorna har en lapp jag har glömt att klippa bort. Något så enkelt som att på vintern ha lager på lager är nästan omöjligt då tröjorna lägger sig i veck om man inte håller i ärmarna ordentligt när man tar på sig jackan.
Just nu får jag tvätta som en idiot. Jag har gått ner i vikt och har bara tre tröjor som jag känner mig bekväm i vilket betyder att jag får tvätta varannan dag för att ha något rent på mig. Jag förstår verkligen inte hur andra gör det. Jag menar de flesta med aspergers har inte massor med pengar att spendera, fortfarande har de råd att hitta kläder att använda.
Jag kan spendera timmar i shopping-center och bara komma därifrån helt slut och förbannad....
Just nu får jag tvätta som en idiot. Jag har gått ner i vikt och har bara tre tröjor som jag känner mig bekväm i vilket betyder att jag får tvätta varannan dag för att ha något rent på mig. Jag förstår verkligen inte hur andra gör det. Jag menar de flesta med aspergers har inte massor med pengar att spendera, fortfarande har de råd att hitta kläder att använda.
Jag kan spendera timmar i shopping-center och bara komma därifrån helt slut och förbannad....
Publicerat: tisdag, februari 17, 2015 av Unknown
måndag, februari 16, 2015
Nu har jag inte bloggat på ett bra tag, men jag har mina anledningar. Förra veckan hade jag hemska problem med mina RLS ben (Restless leg syndrome). Ett syndrom som gör att man på natten, när man är i vilande läge (för vissa även när de bara sitter stilla på dagen) får myrkrypningar i ben och ibland, som jag även i händer. Dessa myrkrypningar tycker jag själv är ganska lugnande men efter att jag slutade röka 26/12-14 har det inte bara krypit, det har brunnit. Mina ben har känts som om de är fyllda med brinnande lava.
Efter besök på Vårdcentalen fick jag Pramipexole som de första dagarna fungerade utmärkt men efter en vecka gav mig så smärtsamma muskelkramer att jag inte kunder öppna min käke. Så var ju tvungen att sluta med dem. När jag ringer Vårdcentralen igen så vägrar de skriva ut något annat utan vill att en neurolog ska titta på mig så en remiss skickas.
Medans jag ska vänta på att få denna tid hon neurologen måste jag tydligen finna mig i att inte kunna sova alls och inte heller äta eller leva för den delen för att jag på dagen är så trött att jag inte orkar leva. Det fungerade väl i 2 dagar, jag låg mesta delen av mina nätter i ett badkar med is för att få benen att sluta brinna. Sen åkte jag till akuten mitt i natten. Efter många timmars väntan fick jag träffa en läkare som skrev ut Neupro plåser. Eftersom att jag har läst mycket bra saker om dessa så var jag ganska glad men när jag kom till Apoteket började jag storgråta. Priset för dem var 800kr.
Fortfarande storgråtande för att jag inte kan ha råd med medicinen går jag tillbaka ner till akuten. Läkaren säger att det är det enda val jag har. Jag ber på mina bara knän att hon ska skriva ut starka smärtstillanden som är billiga istället. Inte för att jag egentligen vill ha dem men för att jag inte kan hämta ut den dyra medicinen förrän jag får pengar. Men nej, starka smärtstillande måste man tydligen sakna benen för att få utskriva... På vägen hem tänkte jag starkt på att kapa av mig benen...
Men hemma var både min man och mamma stödjande. Mamma skramlade ihop en femhundring hon egentligen inte har och min man lät mig ta de sista matpengarna vi hade för att skaffa min dyra medicin. Nu står vi här utan matpengar, men jag har i alla fall inte ont i benen längre vilket gör mig så tacksam att jag vill gråta.
Efter besök på Vårdcentalen fick jag Pramipexole som de första dagarna fungerade utmärkt men efter en vecka gav mig så smärtsamma muskelkramer att jag inte kunder öppna min käke. Så var ju tvungen att sluta med dem. När jag ringer Vårdcentralen igen så vägrar de skriva ut något annat utan vill att en neurolog ska titta på mig så en remiss skickas.
Medans jag ska vänta på att få denna tid hon neurologen måste jag tydligen finna mig i att inte kunna sova alls och inte heller äta eller leva för den delen för att jag på dagen är så trött att jag inte orkar leva. Det fungerade väl i 2 dagar, jag låg mesta delen av mina nätter i ett badkar med is för att få benen att sluta brinna. Sen åkte jag till akuten mitt i natten. Efter många timmars väntan fick jag träffa en läkare som skrev ut Neupro plåser. Eftersom att jag har läst mycket bra saker om dessa så var jag ganska glad men när jag kom till Apoteket började jag storgråta. Priset för dem var 800kr.
Fortfarande storgråtande för att jag inte kan ha råd med medicinen går jag tillbaka ner till akuten. Läkaren säger att det är det enda val jag har. Jag ber på mina bara knän att hon ska skriva ut starka smärtstillanden som är billiga istället. Inte för att jag egentligen vill ha dem men för att jag inte kan hämta ut den dyra medicinen förrän jag får pengar. Men nej, starka smärtstillande måste man tydligen sakna benen för att få utskriva... På vägen hem tänkte jag starkt på att kapa av mig benen...
Men hemma var både min man och mamma stödjande. Mamma skramlade ihop en femhundring hon egentligen inte har och min man lät mig ta de sista matpengarna vi hade för att skaffa min dyra medicin. Nu står vi här utan matpengar, men jag har i alla fall inte ont i benen längre vilket gör mig så tacksam att jag vill gråta.
Publicerat: måndag, februari 16, 2015 av Unknown
måndag, februari 09, 2015
Jag måste bara tipsa om den här fantastiska smartphone appen jag hittade här om dagen. Det är en reseplanerare för Stockholmslokaltrafik med många härliga funktioner.
De awesome funktionerna är:
- Du kan lägga till saker till varje resa som du ska ha med dig. Planerar du en resa till skolan kan du t.ex. lägga till "ta med matteboken".
- De resor du gör ofta kan du spara och använda igen.
- Appen kan påminna dig vid olika tidpunkter för olika saker. T.ex. 20 min innan resan "packa ryggsäcken".
- Om du är tvungen att byta tåg/buss står det tydligt hur många minuter du måste vänta innan du ska hoppa på nästa transportmedel.
Läs mer om den och ladda ner den på: http://www.resledaren.se/.
(Finns till iPhone och Android).
(Finns till iPhone och Android).
Publicerat: måndag, februari 09, 2015 av Unknown
söndag, februari 08, 2015
Jag har tidigare pratat om meltdowns som en ganska känslomässig upplevelse full av smärta. Det finns dock ett annat trick en ASD hjärna kan slå till med. Den totala tystnaden när hjärnan helt enkelt stänger ner för att inte bryta ihop totalt.
Ibland blir det till den extrema nivån att man totalt apatisk bara ligger i sängen stirrar in i väggen, inte kan få fram ett ljuda och inte skulle blinka om rummet omkring en ramlade sönder.
(Även de som har varit grovt deprimerande kan nog relatera till detta på ett sätt).
(Även de som har varit grovt deprimerande kan nog relatera till detta på ett sätt).
Mindre avstängningar sker för mig då och då. Jag fryser helt enkelt där jag är, ofta framför min egen spegelbild. Jag slutar höra, känna och till och med se. Det är som om min kropp totalt har kopplat bort sig från mitt sinne. Oftast tar det ett tag innan min man börjar undra vad det är jag håller på med så länge men när han väl hittar mig är jag inte längre där. Min blick är lika död som mina ansiktsuttryck. Dessa mindre avstängningarna eller "brain-reboots" går att väcka mig ifrån och livet fortsätter sedan som vanligt.
Några gånger har jag fått frågan om detta är ett slags epileptiskt anfall men jag kan garantera att det inte är det. För när kroppen och alla mina sinnen stänger av får hjärnan en chans att lägga alla pusselbitar på plats där de borde vara på bara några minuter. Ett problem som innan rebooten verkar omöjligt och garanterat skulle få mig att hamna i ett meltdown går nu att hantera.
Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort min kropp så där oftare. Det är då jag tänker som bäst.
Publicerat: söndag, februari 08, 2015 av Unknown
lördag, februari 07, 2015
Jag känner att jag börjar komma någon vart med den här bloggen. Det låter så enkelt att starta en blogg, men det är så mycket annat som man också måste göra för att göra den till en succé. Något som jag tror att alla som börjar blogga egentligen drömmer om.
När jag har försökt starta bloggar tidigare är dessa de sakerna som jag har fastnat på.
När jag har försökt starta bloggar tidigare är dessa de sakerna som jag har fastnat på.
- Designen - jag spenderade dagar med att leta efter det perfekta temat att ha på min blogg. Sedan snöade jag in mig på att jag skulle göra mitt eget tema. Lånade böcker om det, laddade ner program och skulle helt plötsligt bli webbdesigner inte bloggare.
- Jag saknar tidsuppfattning och kunde ibland missa att det hade gått en vecka sedan jag ens tittade på bloggen.
- Jag la allt för mycket tid på att utforma och organisera hur inläggen skulle se ut, vilka tankar jag skulle prata om när osv.
- Varje gång jag glömde bort att skriva ett inlägg fick jag panik och kände mig mer misslyckad än en fotbollsspelar som just gjort självmål i VM.
Nu försöker jag ta en dag i taget och inte vara så pedantisk och strukturerad. Rom byggdes inte på en dag, det kommer inte min blogg göra heller. Till en succé vet jag dock inte, för med höga krav kommer jag aldrig någon vart. Men jag har inga planer på att lägga av i alla fall.
(P.S. Kan säga att om jag nu missar nån dag, så måste jag fylla upp de datum jag missat i efterhand. Annars blir jag galen på att det saknas ett datum i kalender. xD D.S)
(P.S. Kan säga att om jag nu missar nån dag, så måste jag fylla upp de datum jag missat i efterhand. Annars blir jag galen på att det saknas ett datum i kalender. xD D.S)
Publicerat: lördag, februari 07, 2015 av Unknown
fredag, februari 06, 2015
Det är inte bara för personer med ASD realtioner blir svåra. Det finns egentligen inga regler för hur man får till det perfekta förhållandet. Man kan läsa alla böcker det finns i ämnet, se alla dokumentärer och gå på alla kurser men det förändrar inte det faktum att ett förhållande består av två helt olika individer som ska leva tillsammans. Eftersom att jag är gift blir det naturligt för mig att ofta analysera och tänka på förhållanden. Detta kommer nog att synas ganska mycket i den här bloggen.
Jag har hört att många med ASD långt inne har en dröm om att deras framtida partner också ska ha ASD. Tron är att om båda parterna har samma sätt att tänka blir livet enklare. Visst, det är väl på ett sätt så. Jag har själv haft relationer med killar som har ASD. Fördelen var att det var aningen kravlöst. Det fanns t.ex. inga regler på att man skulle hålla kontakten hela tiden eller att man var tvungen att stanna och kela efter sex. Men nackdelen var att även personer med ASD har personligheter. Vi är inga robotar som kommer färdigprogrammerade ut ur en fabrik med samma tankar och idéer. (Något som många NT's fördomsfullt ibland verkar tro...)
Självklart finns det ju inget som säger att man inte kan hitta en partner som har ASD och delar ens tankar och idéer. Men jag tycker inte att det är något man ska sträva efter att finna. Jag tycker egentligen inte att man ska sträva efter att finna någon alls. Kärlek hittar en när man minst anar det, och kärlek ser oftast inte ut som man först har tänkt sig.
Publicerat: fredag, februari 06, 2015 av Unknown
torsdag, februari 05, 2015
Jag har länge velat träffa likasinnade, men inte kommit iväg. De flesta vuxenträffar kräver antingen medlemskap i föreningar eller mod och pengar att träffa privatpersoner på stan för t.ex. en fika.
Efter tre veckor av att ha stalkat deras Facebook sida tog jag mig äntligen i kragen och åker till Medborgarplatsen. Stället är inte svårt att hitta när de pedagogiskt har lagt upp en video för hur man hittar dit. Även fast stället är så pass nytt och det bara är jag och en till tjej där är det mysigt som bara den. Personalen är trevlig och det finns allt från biljard och nintendo wii till cupcakesen som vi bakade idag.
Stället är öppet varje torsdag mellan 18:00-21:00 för alla med aspergers som är mellan 16-25år.
Publicerat: torsdag, februari 05, 2015 av Unknown
onsdag, februari 04, 2015
I ASD världen finns det något som kallas "meltdowns" (svenska: sammanbrott). För mig är nog detta det svåraste med diagnosen. Jag har ännu inte hittat ett sätt att hantera dem. För en NT skulle jag nog kunna likna dem med en extrem panikattack. Skillnaden är att en panikattack når sin topp och sedan går den över. Meltdowns kan hålla på i dagar och tar ofta fler dagar att komma över när man tagit sig förbi dem.
Irritationen stiger, saker adderas fort upp och snart är det ohållbart. Brödet jag alltid äter till frukost är slut, tåget är försenat, jag hittar inte min andra gröna strumpa som jag verkligen ville ha just idag. Saker som vanligtvis är små blir enorma och dränker mig. Det går att hantera för det mesta, man försöker göra saker man mår bra av, trycka bort den fruktansvärda känslan man har, men det gör bara saken värre. Sekunder, minuter, timmar och ibland dagar går och saker byggs upp mer och mer.
Taklampans ljus bränner mina ögon och ljuden är hundra gånger starkare än vanligt. TV-volymen som brukar vara inställd på nivå åtta är nu olidlig på nivå två. Den svaga doften av min egna parfym som jag egentligen älskar äcklar mig och får mig att må illa. Kläderna sitter fel, gör ont, skär som rakblad i sömmarna. Jag mår illa, jag fryser, jag svettas jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag gråter.
Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag gråter inte för att jag har ont, jag gråter inte för att jag mår dåligt. Jag gråter bara och kan inte sluta. De salta tårarna får min hud att klia, huvudet att göra ont och jag kan inte få det att sluta hur mycket jag än vill.
Min man frågar om och om igen "vad är det som är fel?!" Han blir argare och argare när jag inte svarar. Men jag kan inte svara, hur mycket jag än vill, det finns inget svar, jag vet inte vad som är fel, allt är fel, allt gör ont och jag vill bara att det ska sluta.
Jag sitter på golvet, med händerna runt knäna. Jag gungar fram och tillbaka, det känns bra, det distraherar från den smärta jag känner inombords. Jag har tappat talförmågan och kan knappt få fram ett ja eller ett nej. Min blick flackar fram och tillbaka och vad den än stannar på gör ont. Jag skriker, jag skriker så högt jag kan, men det är ingen som hör, inte ett ljud kommer fram från mina läppar. Jag vill bara att det ska sluta göra ont, att tårarna ska sluta rinna och att världen ska sluta vara så arg på mig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan få det att sluta. Jag känner mig patetisk som blir påverkad av "ingenting". Framförallt önskar jag att jag slapp existera. Jag dunkar om och om igen huvudet i väggen och viskar "jag hatar dig" . Den jag hatar är dock ingen, det är meltdownet själv.
Vad som får folk att komma till den punkt där de får ett meltdown är indivuduellt. Även hur detta meltdown yttrar sig eller hur man får stopp på det är också individuellt. Regeln är dock att ta sig/personen till ett lugnt, mörkt rum och inte fråga frågor. (När man är upptagen av att det känns som världen försöker sitt yttersta för att döda en är det omöjligt att säga något vettigt).
Personer som får ett meltdown vill ofta inte bli rörda men ibland kan en HÅRD kram vara guld värd. Något som personen vanligtvis inte tycker om kan bli något som bryter cirkeln.
Tiden efter meltdowns är också ytterst individuell, för mig tar det ofta 2-3 dagar innan jag är fullt återställd. Man känner sig otroligt trött och sårbar. Saker som man vanligtvis klarar av blir extra svåra. Ironi, att uttala långa meningar och att ens ha ett korttidsminne är nästan omöjligt. Ibland är det även svårt att tala, inte för att man inte vill utan för att man bara inte får ut orden av någon anledning.
Irritationen stiger, saker adderas fort upp och snart är det ohållbart. Brödet jag alltid äter till frukost är slut, tåget är försenat, jag hittar inte min andra gröna strumpa som jag verkligen ville ha just idag. Saker som vanligtvis är små blir enorma och dränker mig. Det går att hantera för det mesta, man försöker göra saker man mår bra av, trycka bort den fruktansvärda känslan man har, men det gör bara saken värre. Sekunder, minuter, timmar och ibland dagar går och saker byggs upp mer och mer.
Taklampans ljus bränner mina ögon och ljuden är hundra gånger starkare än vanligt. TV-volymen som brukar vara inställd på nivå åtta är nu olidlig på nivå två. Den svaga doften av min egna parfym som jag egentligen älskar äcklar mig och får mig att må illa. Kläderna sitter fel, gör ont, skär som rakblad i sömmarna. Jag mår illa, jag fryser, jag svettas jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag gråter.
Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag gråter inte för att jag har ont, jag gråter inte för att jag mår dåligt. Jag gråter bara och kan inte sluta. De salta tårarna får min hud att klia, huvudet att göra ont och jag kan inte få det att sluta hur mycket jag än vill.
Min man frågar om och om igen "vad är det som är fel?!" Han blir argare och argare när jag inte svarar. Men jag kan inte svara, hur mycket jag än vill, det finns inget svar, jag vet inte vad som är fel, allt är fel, allt gör ont och jag vill bara att det ska sluta.
Jag sitter på golvet, med händerna runt knäna. Jag gungar fram och tillbaka, det känns bra, det distraherar från den smärta jag känner inombords. Jag har tappat talförmågan och kan knappt få fram ett ja eller ett nej. Min blick flackar fram och tillbaka och vad den än stannar på gör ont. Jag skriker, jag skriker så högt jag kan, men det är ingen som hör, inte ett ljud kommer fram från mina läppar. Jag vill bara att det ska sluta göra ont, att tårarna ska sluta rinna och att världen ska sluta vara så arg på mig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan få det att sluta. Jag känner mig patetisk som blir påverkad av "ingenting". Framförallt önskar jag att jag slapp existera. Jag dunkar om och om igen huvudet i väggen och viskar "jag hatar dig" . Den jag hatar är dock ingen, det är meltdownet själv.
Vad som får folk att komma till den punkt där de får ett meltdown är indivuduellt. Även hur detta meltdown yttrar sig eller hur man får stopp på det är också individuellt. Regeln är dock att ta sig/personen till ett lugnt, mörkt rum och inte fråga frågor. (När man är upptagen av att det känns som världen försöker sitt yttersta för att döda en är det omöjligt att säga något vettigt).
Personer som får ett meltdown vill ofta inte bli rörda men ibland kan en HÅRD kram vara guld värd. Något som personen vanligtvis inte tycker om kan bli något som bryter cirkeln.
Tiden efter meltdowns är också ytterst individuell, för mig tar det ofta 2-3 dagar innan jag är fullt återställd. Man känner sig otroligt trött och sårbar. Saker som man vanligtvis klarar av blir extra svåra. Ironi, att uttala långa meningar och att ens ha ett korttidsminne är nästan omöjligt. Ibland är det även svårt att tala, inte för att man inte vill utan för att man bara inte får ut orden av någon anledning.
Publicerat: onsdag, februari 04, 2015 av Unknown
tisdag, februari 03, 2015
Stimming (på svenska "motoriska manér") står för "self-stimulation" och är ett sätt för personer med perceptionsstörningar* att lugna ner sig. Stimming är för personer med ASD livsviktigt för att kunna undvika sammanbrott. Speciellt i röriga miljöer och situationer. Även fast vuxna med ASD inte ofta visar detta när de är bland folk förekommer det. Jag själv skulle rekommendera alla med ASD att använda stimming oftare, det är bra för själen.
Detta är en lista med exempel på olika former av stimming och vilket sinne som stimuleras.
Visuell stimming
- Dingla/skaka på föremål.
- Vicka på fingrarna framför ansiktet.
- Sortera och rada upp saker.
- Stapla saker och slå ner "tornet".
- Snurra på julen på leksaksbilar.
- Titta på saker som rör sig, som bilar eller takfläktar.
- Stirra ut genom fönstret.
- Titta på damm som flyger i luften.
- Titta i andra vinklar på världen/tv:n, t.ex. upp och ned.
- Snurra på saker.
- Öppna och stänga skåp.
- Gå i mönster.
- Gå fram och tillbaka.
- Titta på vatten.
- Plaska med vatten.
- Titta på saker väldigt nära, nästan så att näsan nuddar.
- Stå på samam ställe och hoppa från en fot till den andra.
- Repeterar att tappa och ta upp saker.
- Riva sönder papper/tyg.
- Stå på huvudet.
- Titta på filmer i annan hastighet eller samtidigt som den spolar tillbaka.
- Gnugga saker tillsammans.
- Titta på sin egen spegelbild.
- Skaka på huvudet fram och tillbaka.
- Flaxa med armarna.
Vestibulär stimming
- Snurrande
- Springa i cirklar.
- Gunga fram och tillbaka med kroppen.
Känsel stimming
- Tugga på insidan av kinderna/tungan.
- Gnugga kläder/föremål mellan fingrarna.
- Bita på naglarna/huden/föremål.
- Slicka på saker.
- Gnissla tänder.
- Slå huvudet i saker.
- Klia på huden tills det blir sår.
- Gnugga ansiktet med händerna.
Verbal stimming
- Göra höga ljud. T.ex. höga skrik.
- Repetering av ljud eller ord.
- Prata överdrivet med sig själv.
- Repetera som ett eko.
- Hummande.
- Slå på saker för att få det att låta.
- Göra ljud med halsen eller näsan.
- Överdrivet fnittrande eller fnittrande i fel situationer.
- Titta på samma video scen eller lyssna på samma del i låt om och om igen.
- Konstant sjungande.
- Berätta samma historia om och om igen.
- Rabbla fakta.
- Rabbla alfabetet eller nummer.
Lukt/smak stimming
- Lukta på saker/folk.
- Slicka på saker.
- Stoppa saker i munnen och sedan spotta ut dem.
- Suga/slicka på fingrar.
*Perceptionsstörningar är ett diagnoskriterium för ASD och innebär att man uppfattar sinnesintryck på ett annorlunda sätt än NT's.
Publicerat: tisdag, februari 03, 2015 av Unknown
måndag, februari 02, 2015
Det finns en trötthet som få NT’s tror existerar. En trötthet som bara någon med ASD kan förstå. Denna trötthet finns där, dag ut och dag in. Tär, äter upp en inifrån och tar ifrån saker man egentligen skulle vilja göra. Jag har ambitioner, drömmar och vill ibland till och med rädda världen. Men oftast har jag slut på energi innan jag ens har börjat. Jag är inte det där hemska ordet lat som jag så ofta får höra, jag har bara en lägre dos energi att förbruka än andra.
The spoon theory av Christine Miserandino handlar egentligen inte om ASD utan om sjukdomen Lupus men berättar hur man även fast man ser frisk ut kämpar inombords, speciellt med energi. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna text. Här finns också en svensk översättning: Sked teorin.
Poängen med att prata om trötthet i mitt första inlägg är att jag länge velat blogga. Men har känt mig mycket begränsad av den energi jag har att förbruka. Ibland, som idag, är jag så trött att jag inte orkar prata, äta eller ens ha lamporna tända. Då är det inte så vanligt att jag sitter vid datorn eller ens tittar på TV. Men idag lovade jag mig själv att sätta igång med bloggandet.
Så med det vill jag säga hej till alla trötta, pigga, glada, ledsna, NT’s, Aspies och alla andra individer där ute! Hoppas att ni fortsätter läsa!
The spoon theory av Christine Miserandino handlar egentligen inte om ASD utan om sjukdomen Lupus men berättar hur man även fast man ser frisk ut kämpar inombords, speciellt med energi. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna text. Här finns också en svensk översättning: Sked teorin.
Poängen med att prata om trötthet i mitt första inlägg är att jag länge velat blogga. Men har känt mig mycket begränsad av den energi jag har att förbruka. Ibland, som idag, är jag så trött att jag inte orkar prata, äta eller ens ha lamporna tända. Då är det inte så vanligt att jag sitter vid datorn eller ens tittar på TV. Men idag lovade jag mig själv att sätta igång med bloggandet.
Så med det vill jag säga hej till alla trötta, pigga, glada, ledsna, NT’s, Aspies och alla andra individer där ute! Hoppas att ni fortsätter läsa!
Publicerat: måndag, februari 02, 2015 av Unknown
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
