Så klockrent beskrivet hur svårt det är att svara på en så simpel fråga.
onsdag, mars 25, 2015
fredag, mars 20, 2015
En sak jag hatar med min aspergers är hur upprörd jag blir när saker förändras. Här om dagen satt jag och grät i badkaret för att min man hade pantat flaskan jag har vatten i vid sängen. Flaskan har ju inget sentimentalt värde för mig och jag har inga problem med att byta ut den och köpa en ny. Plus att det saknades just 2 kr för att köpa ett paket mjölk så det var ju en bra anledning att panta den. Men att den utan min vetskap hade försvunnit från sin plats skapar ett stort problem som ger mig panik.
(Btw: Jag har inte bloggat på ett tag, men har börjat på en ny medcin för mina restless legs som har en hel del biverkningar.. Vissa av dem ganska hemska. Jag får hoppas att det blir bättre snart..)
Min tankegång:
Flaskan är borta - hur ska jag nu ta mina mediciner i kväll? - okej, jag tar dem med ett glas vatten innan jag lägger mig - men om jag blir törstig mitt i natten då? - ska jag gå upp då? - nej, då vaknar jag ju till och kan inte somna om - jag ställer ett glas med vatten på hyllan - tänk om jag råkar slå ner det, det har ju inget lock, då blir det blött i sängen och glaset kanske går sönder - har jag en annan flaska jag kan använda? - var har jag i så fall den här flaskan?
Flaskan är borta - hur ska jag nu ta mina mediciner i kväll? - okej, jag tar dem med ett glas vatten innan jag lägger mig - men om jag blir törstig mitt i natten då? - ska jag gå upp då? - nej, då vaknar jag ju till och kan inte somna om - jag ställer ett glas med vatten på hyllan - tänk om jag råkar slå ner det, det har ju inget lock, då blir det blött i sängen och glaset kanske går sönder - har jag en annan flaska jag kan använda? - var har jag i så fall den här flaskan?
Vid det här stadiet är jag så stressad att jag bryter ihop men det stannar inte där. Hur mycket jag än bryter ihop stannar ju inte verkligheten upp och inte heller uppenbarar sig en magisk flaska och löser problemet.
Efter 2 timmar när jag äntligen hade lyckats hitta en ny vattenflaska och diska den var jag så trött att jag inte ens orkade prata mer och somnade...
Jag kan verkligen säga att jag skäms när det blir så här, att jag får panik över något sånt och att det tar mig så långt tid att lösa det. Men det är som det är, och jag har börjat acceptera att när det blir så där så kan jag gå och sätta mig i duschen och gråta en skvätt, samla ihop mig och sen med nya krafter ta tag i problemet.
(Btw: Jag har inte bloggat på ett tag, men har börjat på en ny medcin för mina restless legs som har en hel del biverkningar.. Vissa av dem ganska hemska. Jag får hoppas att det blir bättre snart..)
Publicerat: fredag, mars 20, 2015 av Unknown
söndag, mars 08, 2015
Jag har aldrig fattat det där med folks enorma sociala behov i verkligeheten. Kommer ihåg att en klasskompis i mellanstadiet frågade varför jag inte träffade vänner på fritiden.
"Jag träffar ju folk i skolan, räcker inte det?"
Samma sak gäller nu när jag går till Zebran varje torsdag och folk där frågar om jag vill ses nån annan dag i veckan. 3 timmar i veckan av irl kontakt räcker bra det.
Jag vet dock att det inte är helt sant, mitt sociala behov har på senare år blivit enormt stort, men jag har också gift mig. Jag har en underbar make som alltid finns hemma att prata med när jag känner för det, (vilket är i princip konstant). Att han orkar bo med mig som är så krävande (lol) är en underbar lyx. Jag behöver aldrig mer vara ensam (om jag nu inte vill det ofc).
Efter 2 års äktenskap älskar jag honom fortfarande bara mer och mer, han är min soulmate och kommer alltid att vara.
"Jag träffar ju folk i skolan, räcker inte det?"
Samma sak gäller nu när jag går till Zebran varje torsdag och folk där frågar om jag vill ses nån annan dag i veckan. 3 timmar i veckan av irl kontakt räcker bra det.
Jag vet dock att det inte är helt sant, mitt sociala behov har på senare år blivit enormt stort, men jag har också gift mig. Jag har en underbar make som alltid finns hemma att prata med när jag känner för det, (vilket är i princip konstant). Att han orkar bo med mig som är så krävande (lol) är en underbar lyx. Jag behöver aldrig mer vara ensam (om jag nu inte vill det ofc).
Efter 2 års äktenskap älskar jag honom fortfarande bara mer och mer, han är min soulmate och kommer alltid att vara.
Publicerat: söndag, mars 08, 2015 av Unknown
torsdag, mars 05, 2015
Det är väl aspergers i ett nötskal. I det finns det dock en fördom som irriterar mig väldigt mycket. Det är att vi aldrig får ändra på oss.
När jag var runt 10-14 var jag besatt av att spela The Sims 2. Jag spenderade nästan hela min vakna tid på att göra detta och det var säkert allt jag pratade om också. Jag hade en hjälpblogg på internet som jag även vann lite autografer för när den var en av de bästa i Sverige. Men en dag var jag bara inte intresserad av att spela The Sims 2 längre. Bloggen dog ut och spelandet med. Till slut hade jag det inte ens installerat på datorn längre. Många gånger har jag saknat den där magin spelandet gav mig och jag har installerat det, startat upp det och satt igång. Men magin har alltid saknats, intresset varit dött.
Samma sak gäller vardagsrutiner. Jag brukade t.ex. ha minst 2 timmar på mig varje morgon för att duscha, äta frukost och göra mig klar på morgonen men en dag bestämde jag mig bara för att gå upp 20 min innan jag skulle iväg och så var det med den saken.
För mig som lever i en värld som inte verkar ha några vettiga regler har jag inga problem att bara släppa allt och börja om nästa dag på nytt. Men för min omgivning verkar det vara svårt att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av The Sims 2 länge och inte heller vill bli väckt 2 timmar före jag ska iväg. Även fast det var år sedan jag hade dessa rutiner.
När jag var runt 10-14 var jag besatt av att spela The Sims 2. Jag spenderade nästan hela min vakna tid på att göra detta och det var säkert allt jag pratade om också. Jag hade en hjälpblogg på internet som jag även vann lite autografer för när den var en av de bästa i Sverige. Men en dag var jag bara inte intresserad av att spela The Sims 2 längre. Bloggen dog ut och spelandet med. Till slut hade jag det inte ens installerat på datorn längre. Många gånger har jag saknat den där magin spelandet gav mig och jag har installerat det, startat upp det och satt igång. Men magin har alltid saknats, intresset varit dött.
Samma sak gäller vardagsrutiner. Jag brukade t.ex. ha minst 2 timmar på mig varje morgon för att duscha, äta frukost och göra mig klar på morgonen men en dag bestämde jag mig bara för att gå upp 20 min innan jag skulle iväg och så var det med den saken.
För mig som lever i en värld som inte verkar ha några vettiga regler har jag inga problem att bara släppa allt och börja om nästa dag på nytt. Men för min omgivning verkar det vara svårt att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av The Sims 2 länge och inte heller vill bli väckt 2 timmar före jag ska iväg. Även fast det var år sedan jag hade dessa rutiner.
Publicerat: torsdag, mars 05, 2015 av Unknown
onsdag, mars 04, 2015
Jag har aldrig riktigt förstått vad som är privat. Var gränsen går vid vad du berättar för en full främling på bussen eller vänder dig till en psykolog för att få ur dig. Egentligen skulle jag i alla fall möjliga vända mig till den fulla främlingen.
Främlingen kommer knappast att döma dig, eftersom hen inte känner dig som person. Främlingen kanske blir arg på vad du säger, men eftersom att du är en i publik miljö är det oftast ingen fara. Det värsta som kan hända är egentligen att främlingen går hem till sin partner och skrattar åt vilken skum person hen träffad på bussen.
Det bästa med frälingen är att du troligen aldrig kommer att träffa den här personen igen. (I alla fall är sannorlikheten inte så stor om du bor i en storstad). Psykologen kommer däremot att på ditt nästa möte vilja fortsätta prata om det där du sa förra veckan eller i alla fall referera till det.
Svårigheterna blir dock när den där främlingen slutar vara en främling. Kanske träffar du hen igen, kanske pratar ni så mycket på den där bussresan att ni byter nummer och vill bli vänner.
Främlingen kommer knappast att döma dig, eftersom hen inte känner dig som person. Främlingen kanske blir arg på vad du säger, men eftersom att du är en i publik miljö är det oftast ingen fara. Det värsta som kan hända är egentligen att främlingen går hem till sin partner och skrattar åt vilken skum person hen träffad på bussen.
Det bästa med frälingen är att du troligen aldrig kommer att träffa den här personen igen. (I alla fall är sannorlikheten inte så stor om du bor i en storstad). Psykologen kommer däremot att på ditt nästa möte vilja fortsätta prata om det där du sa förra veckan eller i alla fall referera till det.
Svårigheterna blir dock när den där främlingen slutar vara en främling. Kanske träffar du hen igen, kanske pratar ni så mycket på den där bussresan att ni byter nummer och vill bli vänner.
Publicerat: onsdag, mars 04, 2015 av Unknown
tisdag, mars 03, 2015
Det sociala spelet, det konstanta analyserandet, den ologiska kommunikationen och allt det där tidskrävande tjafset leder till en konstant osäkerhet. Det handlar inte bara om samtal utan också saker som om man får gå tillbaka och byta tomaterna om man upptäcker att de var ruttna på insidan när man kom hem.
Folk tror ofta att denna rädsla handlar om en vilja att rätta sig till världen. Men i alla fall för mig handlar det om att göra rätt i sig själv. Att må bra och känna sig stolt över de val man gör. Visst är jag oftast det, jag är inte direkt den som saknar självförtroende. Men när 15 personer ser irriterade ut för att man tar tid på sig att vända alla matvarorna rätt i kassakön börjar man undra. Är det rätt eller fel det jag gör? Råkar det också vara en dålig dag börjar det där osäkerhets monstret också att växa sig starkare.
"Höjde han rösten åt mig för att han har haft en lång dag och är trött, eller hatar han mig verkligen för att jag la strumporna på soffan?"
Tankarna är dumma, idiotiska, men monstret petar, petar och petar på minsta detalj. Äter upp det lilla självförtroende man har tills allt som finns kvar är ett osynligt skal. Till och med komplimangerna blir en börda.
"Skötte jag verkligen det där mötet bra eller är hon ironisk? Är det som 'duktig vovve, det där var bra för någon som är så dålig som du'?"
Att skaka av sig är nyckeln, att inte älta och gå vidare. Bra dagar är detta inga problem, skit i världen brukar jag tänka. Men dåliga dagar, ja, de är som de är...
Folk tror ofta att denna rädsla handlar om en vilja att rätta sig till världen. Men i alla fall för mig handlar det om att göra rätt i sig själv. Att må bra och känna sig stolt över de val man gör. Visst är jag oftast det, jag är inte direkt den som saknar självförtroende. Men när 15 personer ser irriterade ut för att man tar tid på sig att vända alla matvarorna rätt i kassakön börjar man undra. Är det rätt eller fel det jag gör? Råkar det också vara en dålig dag börjar det där osäkerhets monstret också att växa sig starkare.
"Höjde han rösten åt mig för att han har haft en lång dag och är trött, eller hatar han mig verkligen för att jag la strumporna på soffan?"
Tankarna är dumma, idiotiska, men monstret petar, petar och petar på minsta detalj. Äter upp det lilla självförtroende man har tills allt som finns kvar är ett osynligt skal. Till och med komplimangerna blir en börda.
"Skötte jag verkligen det där mötet bra eller är hon ironisk? Är det som 'duktig vovve, det där var bra för någon som är så dålig som du'?"
Att skaka av sig är nyckeln, att inte älta och gå vidare. Bra dagar är detta inga problem, skit i världen brukar jag tänka. Men dåliga dagar, ja, de är som de är...
Publicerat: tisdag, mars 03, 2015 av Unknown
Måste väl först och främst säga att det inte är total vetenskap. Men jag tycker ändå att det är det bästa och roligaste test man kan hitta.
Testa om du är mer aspie eller NT här!
Min poäng
Aspie poäng: 164 av 200
Neurotypiska poäng: 47 av 200
Testa om du är mer aspie eller NT här!
Min poäng
Aspie poäng: 164 av 200
Neurotypiska poäng: 47 av 200
Kommentera gärna med ditt resultat. :)
Publicerat: tisdag, mars 03, 2015 av Unknown
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
