En sak jag hatar med min aspergers är hur upprörd jag blir när saker förändras. Här om dagen satt jag och grät i badkaret för att min man hade pantat flaskan jag har vatten i vid sängen. Flaskan har ju inget sentimentalt värde för mig och jag har inga problem med att byta ut den och köpa en ny. Plus att det saknades just 2 kr för att köpa ett paket mjölk så det var ju en bra anledning att panta den. Men att den utan min vetskap hade försvunnit från sin plats skapar ett stort problem som ger mig panik. 

Min tankegång:
Flaskan är borta - hur ska jag nu ta mina mediciner i kväll? - okej, jag tar dem med ett glas vatten innan jag lägger mig - men om jag blir törstig mitt i natten då? - ska jag gå upp då? - nej, då vaknar jag ju till och kan inte somna om - jag ställer ett glas med vatten på hyllan - tänk om jag råkar slå ner det, det har ju inget lock, då blir det blött i sängen och glaset kanske går sönder - har jag en annan flaska jag kan använda? - var har jag i så fall den här flaskan? 

Vid det här stadiet är jag så stressad att jag bryter ihop men det stannar inte där. Hur mycket jag än bryter ihop stannar ju inte verkligheten upp och inte heller uppenbarar sig en magisk flaska och löser problemet. 

Efter 2 timmar när jag äntligen hade lyckats hitta en ny vattenflaska och diska den var jag så trött att jag inte ens orkade prata mer och somnade... 

Jag kan verkligen säga att jag skäms när det blir så här, att jag får panik över något sånt och att det tar mig så långt tid att lösa det. Men det är som det är, och jag har börjat acceptera att när det blir så där så kan jag gå och sätta mig i duschen och gråta en skvätt, samla ihop mig och sen med nya krafter ta tag i problemet. 



(Btw: Jag har inte bloggat på ett tag, men har börjat på en ny medcin för mina restless legs som har en hel del biverkningar.. Vissa av dem ganska hemska. Jag får hoppas att det blir bättre snart..)