Det sociala spelet, det konstanta analyserandet, den ologiska kommunikationen och allt det där tidskrävande tjafset leder till en konstant osäkerhet. Det handlar inte bara om samtal utan också saker som om man får gå tillbaka och byta tomaterna om man upptäcker att de var ruttna på insidan när man kom hem.

Folk tror ofta att denna rädsla handlar om en vilja att rätta sig till världen. Men i alla fall för mig handlar det om att göra rätt i sig själv. Att må bra och känna sig stolt över de val man gör. Visst är jag oftast det, jag är inte direkt den som saknar självförtroende. Men när 15 personer ser irriterade ut för att man tar tid på sig att vända alla matvarorna rätt i kassakön börjar man undra. Är det rätt eller fel det jag gör? Råkar det också vara en dålig dag börjar det där osäkerhets monstret också att växa sig starkare.

"Höjde han rösten åt mig för att han har haft en lång dag och är trött, eller hatar han mig verkligen för att jag la strumporna på soffan?" 

 Tankarna är dumma, idiotiska, men monstret petar, petar och petar på minsta detalj. Äter upp det lilla självförtroende man har tills allt som finns kvar är ett osynligt skal. Till och med komplimangerna blir en börda.

"Skötte jag verkligen det där mötet bra eller är hon ironisk? Är det som 'duktig vovve, det där var bra för någon som är så dålig som du'?" 

Att skaka av sig är nyckeln, att inte älta och gå vidare. Bra dagar är detta inga problem, skit i världen brukar jag tänka. Men dåliga dagar, ja, de är som de är...