Det är väl aspergers i ett nötskal. I det finns det dock en fördom som irriterar mig väldigt mycket. Det är att vi aldrig får ändra på oss.

När jag var runt 10-14 var jag besatt av att spela The Sims 2. Jag spenderade nästan hela min vakna tid på att göra detta och det var säkert allt jag pratade om också. Jag hade en hjälpblogg på internet som jag även vann lite autografer för när den var en av de bästa i Sverige. Men en dag var jag bara inte intresserad av att spela The Sims 2 längre. Bloggen dog ut och spelandet med. Till slut hade jag det inte ens installerat på datorn längre. Många gånger har jag saknat den där magin spelandet gav mig och jag har installerat det, startat upp det och satt igång. Men magin har alltid saknats, intresset varit dött.

Samma sak gäller vardagsrutiner. Jag brukade t.ex. ha minst 2 timmar på mig varje morgon för att duscha, äta frukost och göra mig klar på morgonen men en dag bestämde jag mig bara för att gå upp 20 min innan jag skulle iväg och så var det med den saken.

För mig som lever i en värld som inte verkar ha några vettiga regler har jag inga problem att bara släppa allt och börja om nästa dag på nytt. Men för min omgivning verkar det vara svårt att förstå att jag inte är ett dugg intresserad av The Sims 2 länge och inte heller vill bli väckt 2 timmar före jag ska iväg. Även fast det var år sedan jag hade dessa rutiner.