Jag ser mycket snack om utseende i aspie grupperna på facebook så medans jag bakade cupcakes idag tog jag mig (kanske lite för mycket) tid att filosofera om vad jag tycker om personlig stil. 

Man brukar säga att man inte ska döma boken efter omslaget (aka att man inte ska döma något efter hur det ser ut). Det är egentligen något jag inte har förstått. Kanske är det för att jag inte gillar böcker så hemskt mycket.

Bakning förstår jag dock, och jag älskar att göra det, laga mat lika så. Jag går ofta in allt för mycket i det hela och har drömmar om bakelser som verkar omöjliga på pappret. Men med min enorma aspie envishet slutar jag inte förrän jag lyckas med det där omöjliga. (Mitt kladdkakerecpet ser jag fortfarande inte som fulländat även fast det redan är helt fantastisk).

Men för att sluta skryta om min bakning och gå tillbaka till poängen. Hur ful en cupcake eller annan bakelse är brukar man ge den en chans och upptäcka hur fantastisk den är. Det är på nått sätt hur jag känner mig i min egen stil. Det handlar inte om att inte bli dömd för sitt utseende, eller att se mumsig (sexig) ut för den delen. Det handlar om att se spännande och galen nog ut för att nån ska våga smaka (prata med en). Och egentligen, för att göra det behöver man bara vara sig själv. Vill man ha knallrosa hår och matcha det med en t-shirt med limegröna prickar på, varför inte. Vad är det värsta som kan hända? Att någon tycker man ser hemsk ut? Klä dig bekvämt, galet, överdrivet eller helt normalt. Vad gör det om 10 år liksom?

Cupcakesen på bilden blev förövrigt farligt goda. Choklad cupcakes fyllda med vaniljsås och täckta med kaffekräm och hackade mandlar... Nom nom!