Nu har jag inte bloggat på ett bra tag, men jag har mina anledningar. Förra veckan hade jag hemska problem med mina RLS ben (Restless leg syndrome). Ett syndrom som gör att man på natten, när man är i vilande läge (för vissa även när de bara sitter stilla på dagen) får myrkrypningar i ben och ibland, som jag även i händer. Dessa myrkrypningar tycker jag själv är ganska lugnande men efter att jag slutade röka 26/12-14 har det inte bara krypit, det har brunnit. Mina ben har känts som om de är fyllda med brinnande lava.

Efter besök på Vårdcentalen fick jag Pramipexole som de första dagarna fungerade utmärkt men efter en vecka gav mig så smärtsamma muskelkramer att jag inte kunder öppna min käke. Så var ju tvungen att sluta med dem. När jag ringer Vårdcentralen igen så vägrar de skriva ut något annat utan vill att en neurolog ska titta på mig så en remiss skickas.

Medans jag ska vänta på att få denna tid hon neurologen måste jag tydligen finna mig i att inte kunna sova alls och inte heller äta eller leva för den delen för att jag på dagen är så trött att jag inte orkar leva. Det fungerade väl i 2 dagar, jag låg mesta delen av mina nätter i ett badkar med is för att få benen att sluta brinna. Sen åkte jag till akuten mitt i natten. Efter många timmars väntan fick jag träffa en läkare som skrev ut Neupro plåser. Eftersom att jag har läst mycket bra saker om dessa så var jag ganska glad men när jag kom till Apoteket började jag storgråta. Priset för dem var 800kr.

Fortfarande storgråtande för att jag inte kan ha råd med medicinen går jag tillbaka ner till akuten. Läkaren säger att det är det enda val jag har. Jag ber på mina bara knän att hon ska skriva ut starka smärtstillanden som är billiga istället. Inte för att jag egentligen vill ha dem men för att jag inte kan hämta ut den dyra medicinen förrän jag får pengar. Men nej, starka smärtstillande måste man tydligen sakna benen för att få utskriva... På vägen hem tänkte jag starkt på att kapa av mig benen...

Men hemma var både min man och mamma stödjande. Mamma skramlade ihop en femhundring hon egentligen inte har och min man lät mig ta de sista matpengarna vi hade för att skaffa min dyra medicin. Nu står vi här utan matpengar, men jag har i alla fall inte ont i benen längre vilket gör mig så tacksam att jag vill gråta.