Jag har tidigare pratat om meltdowns som en ganska känslomässig upplevelse full av smärta. Det finns dock ett annat trick en ASD hjärna kan slå till med. Den totala tystnaden när hjärnan helt enkelt stänger ner för att inte bryta ihop totalt. 

Ibland blir det till den extrema nivån att man totalt apatisk bara ligger i sängen stirrar in i väggen, inte kan få fram ett ljuda och inte skulle blinka om rummet omkring en ramlade sönder.
(Även de som har varit grovt deprimerande kan nog relatera till detta på ett sätt).

Mindre avstängningar sker för mig då och då. Jag fryser helt enkelt där jag är, ofta framför min egen spegelbild. Jag slutar höra, känna och till och med se. Det är som om min kropp totalt har kopplat bort sig från mitt sinne. Oftast tar det ett tag innan min man börjar undra vad det är jag håller på med så länge men när han väl hittar mig är jag inte längre där. Min blick är lika död som mina ansiktsuttryck. Dessa mindre avstängningarna eller "brain-reboots" går att väcka mig ifrån och livet fortsätter sedan som vanligt. 

Några gånger har jag fått frågan om detta är ett slags epileptiskt anfall men jag kan garantera att det inte är det. För när kroppen och alla mina sinnen stänger av får hjärnan en chans att lägga alla pusselbitar på plats där de borde vara på bara några minuter. Ett problem som innan rebooten verkar omöjligt och garanterat skulle få mig att hamna i ett meltdown går nu att hantera. 

Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort min kropp så där oftare. Det är då jag tänker som bäst.