I ASD världen finns det något som kallas "meltdowns" (svenska: sammanbrott). För mig är nog detta det svåraste med diagnosen. Jag har ännu inte hittat ett sätt att hantera dem. För en NT skulle jag nog kunna likna dem med en extrem panikattack. Skillnaden är att en panikattack når sin topp och sedan går den över. Meltdowns kan hålla på i dagar och tar ofta fler dagar att komma över när man tagit sig förbi dem.


Irritationen stiger, saker adderas fort upp och snart är det ohållbart. Brödet jag alltid äter till frukost är slut, tåget är försenat, jag hittar inte min andra gröna strumpa som jag verkligen ville ha just idag. Saker som vanligtvis är små blir enorma och dränker mig. Det går att hantera för det mesta, man försöker göra saker man mår bra av, trycka bort den fruktansvärda känslan man har, men det gör bara saken värre. Sekunder, minuter, timmar och ibland dagar går och saker byggs upp mer och mer. 

 Taklampans ljus bränner mina ögon och ljuden är hundra gånger starkare än vanligt. TV-volymen som brukar vara inställd på nivå åtta är nu olidlig på nivå två. Den svaga doften av min egna parfym som jag egentligen älskar äcklar mig och får mig att må illa. Kläderna sitter fel, gör ont, skär som rakblad i sömmarna. Jag mår illa, jag fryser, jag svettas jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag gråter. 

 Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag gråter inte för att jag har ont, jag gråter inte för att jag mår dåligt. Jag gråter bara och kan inte sluta. De salta tårarna får min hud att klia, huvudet att göra ont och jag kan inte få det att sluta hur mycket jag än vill.

 Min man frågar om och om igen "vad är det som är fel?!" Han blir argare och argare när jag inte svarar. Men jag kan inte svara, hur mycket jag än vill, det finns inget svar, jag vet inte vad som är fel, allt är fel, allt gör ont och jag vill bara att det ska sluta.

 Jag sitter på golvet, med händerna runt knäna. Jag gungar fram och tillbaka, det känns bra, det distraherar från den smärta jag känner inombords. Jag har tappat talförmågan och kan knappt få fram ett ja eller ett nej. Min blick flackar fram och tillbaka och vad den än stannar på gör ont. Jag skriker, jag skriker så högt jag kan, men det är ingen som hör, inte ett ljud kommer fram från mina läppar. Jag vill bara att det ska sluta göra ont, att tårarna ska sluta rinna och att världen ska sluta vara så arg på mig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan få det att sluta. Jag känner mig patetisk som blir påverkad av "ingenting". Framförallt önskar jag att jag slapp existera. Jag dunkar om och om igen huvudet i väggen och viskar "jag hatar dig" . Den jag hatar är dock ingen, det är meltdownet själv. 


 Vad som får folk att komma till den punkt där de får ett meltdown är indivuduellt. Även hur detta meltdown yttrar sig eller hur man får stopp på det är också individuellt. Regeln är dock att ta sig/personen till ett lugnt, mörkt rum och inte fråga frågor. (När man är upptagen av att det känns som världen försöker sitt yttersta för att döda en är det omöjligt att säga något vettigt).

Personer som får ett meltdown vill ofta inte bli rörda men ibland kan en HÅRD kram vara guld värd. Något som personen vanligtvis inte tycker om kan bli något som bryter cirkeln.

Tiden efter meltdowns är också ytterst individuell, för mig tar det ofta 2-3 dagar innan jag är fullt återställd. Man känner sig otroligt trött och sårbar. Saker som man vanligtvis klarar av blir extra svåra. Ironi, att uttala långa meningar och att ens ha ett korttidsminne är nästan omöjligt. Ibland är det även svårt att tala, inte för att man inte vill utan för att man bara inte får ut orden av någon anledning.